Översynen av den kritiserade sjukförsäkringen är nu klar. Regeringen vill med sina förslag till förändringar få ett slut på talet om stupstock och att sjuka människor far illa av systemet. Man vill inte längre framstå som ”kall och hård”, men risken är att man blir svag och otydlig i stället.
Flera av förslagen är både bra och helt förväntade. Den mest självklara åtgärden gäller dem som haft tidsbegränsad sjukersättning och i många fall stått helt utan inkomst med de nya reglerna. Men det är också bra med ett ökat stöd till rehabilitering och en smidigare övergång från sjukskrivning till arbete. Bättre och tidigare (efter ett års sjukskrivning) samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kommer att öka chansen för fler att komma tillbaka till arbete.
Några av tidsgränserna i sjukförsäkringen hade också ett behov av att luckras upp något, som kravet att ”prövas mot hela arbetsmarknaden” efter exakt 180 dagar. Men frågan är om det är så klokt att röra den bortre gränsen, efter två och ett halvt år? Enligt regeringen har många ”inte kunnat tillgodogöra” sig arbetslivsintroduktionen då de varit för sjuka. Här ska nu finnas utrymme ”för en individuell bedömning”.
Vad säger de erfarna experterna på Försäkringskassan om detta? De som var med om massjukskrivningarna 1998–2003 och som hela tiden efterfrågat en bortre gräns, en gräns dit de arbetsföra kommer, så att man en gång för alla kan skilja sjuka och arbetslösa åt i socialförsäkringssystemet. Nu får de en ny fråga att hantera – var går gränsen mellan att ”inte kunna tillgodogöra sig” och att ”inte vilja tillgodogöra sig” arbetslivsintroduktionen?
Hela poängen med rehabilitering och bättre myndighetssamarbete är just att de sjuka inte ska komma till den bortre gränsen och utförsäkras. Är man sjuk ska man vara kvar i sjukförsäkringen, endast de med arbetsförmåga ska få hjälp att komma vidare. Nu riskerar regeringen att öppna dammluckorna för nya långtidssjukskrivningar av dem som är svårplacerade på arbetsmarknaden. Tydligheten i att sjukpenningen är en tillfällig åtgärd riskerar att gå förlorad.
Regeringen närmar sig snarare det rödgröna förslaget till sjukförsäkring som kom för drygt ett år sedan. Där ska man rehabilitera allt vad som går, men om det inte fungerar så kan man alltid vara sjukskriven i alla fall. Och då kommer det heller inte att fungera i många fall.
I så fall återstår Vänsterpartiet som det enda tydliga alternativet om sjukförsäkringen: ”Låt läkarna avgöra vem som är sjuk eller frisk”, skriver riksdagsledamoten Wivi-Anne Johansson i partiets respons på regeringens förslag. V vill ha tillbaka ordningen från 2003 och det är åtminstone tydligt.
Den övriga oppositionen, samt en rad organisationer och ”upprop”, kommer att fortsätta hävda ”rätten att vara sjukskriven” utan bortre gräns. Då behöver regeringen ett tydligt och trovärdigt alternativ. Där är man inte riktigt ännu.