Denna bottennotering har förbigåtts med stor tystnad vilket verkar en smula besynnerligt. Är det verkligen ingen i denna annars så debattglada stad som bryr sig om att vi sågar av medborgarnas lemmar i onödan? Är uppgifterna felaktiga? Eller är bristande intresse kanske rent av orsaken till problemet?
Nu kan man invända att bakom siffrorna låg en organisation som sponsras av läkemedelsindustrin, Health Consumer Powerhouse. Men om landstinget nu tycker sig orättvist behandlade borde det vid det här laget ha lugnat sina finansiärer, medborgarna. Så har icke skett.
Vad kan då vara förklaringen till att Uppsala som i andra mätningar ofta får ett gott betyg, framförallt för sin specialistvård, är så dåliga på fotvård? Jag kan tänka mig flera förklaringar. En är att vård och forskning kring fötter har låg status inom läkekonsten. Förebyggande fotvård ligger snubblande nära manikyr och är inget man håller föredrag om på Läkarstämman. Hög status har hjärt- eller hjärnkirurgi.
Att se till att gamla diabetiker får behålla sina fötter och tår ger inga omslagsbilder. För de drabbade är ofta personer över 65 och långvarig diabetes är en vanlig orsak till problemen. Å andra sidan blir denna grupp större och större, för varje år. Vi svenskar blir allt äldre och allt flera drabbas av diabetes. Och om den svenska sjukvården missgynnar någon grupp idag så är det just de äldre, de som betalat skatt i ett helt liv. Härvidlag faller även vården in i dansen kring vår tids guldkalv, den eviga ungdomen. Men på denna diskriminering borde det också finnas en ände.
Är det då möjligt att minska antalet amputationer? Ja, säger eniga bedömare. Hälften av de 700 årliga amputationerna i Sverige som utförs skulle inte behöva göras. Hälften! Vi talar om 300 onödiga amputationer. Men de onödiga amputationerna är också ett symptom på ett annat dilemma i den moderna sjukvården. Hur skall vi ta hand om hela människan i en värld fyllt av specialister? Med en stigande medelålder i befolkningen kommer antalet patienter med multipla sjukdomar att öka. Den sjuka människan är inte bara "en lever", "en höftled" eller "en öm tå". Hon är en människa. Men i vårdapparaten blir hon ofta behandlad som ett symptom i taget.
Här måste man hitta bättre sätt att samordna sina insatser mellan olika avdelningar. När det gäller just diabetikernas fötter måste det till exempel vara kristallklart vem som har det ansvaret att samordna insatserna. Att här finns utrymme för förbättringar i Uppsala visar rapporten från Health Consumer Powerhouse och statistik från Svenska Diabetesförbundet.
Vad kan man då göra för att fler patienter i Uppsala i större utsträckning skall få behålla sina ben och fötter? Standardsvaret är; mera resurser. Mera pengar till förebyggande vård, till sårbehandling och till forskning på området! Och låt mig säga att när det gäller att finansiera vården av människor som är sjuka på riktigt torde det finna medel att ta från våra rekordmånga "sjukskrivna" i detta friska land. Den som vill fördjupa sig i den diskussionen bör läsa Hanne Köhlers artiklar, nyligen publicerade i DN.
Men för att få lyfta Uppsala från den föga smickrande bottennoteringen är det inte nog. Statusen för fotvården måste höjas. Ett tips är att snegla på den utbildning av fotspecialister som nu startat på Karolinska Institutet. Det måste också bli klart vem som har ansvaret för samordningen av olika specialisterna på Akis. Hittills har som sagt reaktionerna från ansvarigt håll varit få. Kanske borde nu någon av de som makten haver lyfta blicken från fotbolls-VM och se till att länets medborgare får behålla sina fötter? Det är en tävling att vinna.
Jan-Olov Johansson | Vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i UNT