Ledare: En fråga om ideologi

Den senaste tiden har debattsidorna översvämmats av förhoppningsfulla partiledarkandidater, ofta innan de öppet klivit fram. Anna-Karin Hatts (C) artikel på DN Debatt i våras är ett praktexempel och tolkades direkt som en ansökan. För den som läste Aftonbladet i fredags var därför Rossanna Dinamarcas (V) intresseanmälan till partiledarposten väntad.

I vissa artiklar beskrivs visionerna så vagt att det är svårt att se skillnad mellan kandidaterna. Det krävs avancerad kunskap i politisk dechiffrering. Men det finns trots allt stora skillnader mellan kandidaterna och för både Centerpartiet och Vänsterpartiet innebär det risk för ideologisk splittring.

För Centerpartiet är det svårt att hålla ihop den mer vänsterorienterade falangen med stureplansliberalerna. Maud Olofsson har lyckats med stor bravur. Men frågan är om den liberala Annie Lööf (f.d. Johansson) kan behålla den första gruppen och om Anna-Karin Hatt kan behålla den andra gruppen.

Lööf har på senare tid försökt mjuka upp sin nyliberala image för att tilltala en bredare krets. Efter bloggbytet i samband med namnbytet i juli ser vi en mer putsad framtoning. Under rubriken vad hon läser har litteratur med politiska budskap, exempelvis Ayn Rand, bytts ut till ”dagstidningar och lättare pocketböcker”. Men frågan är om det hjälper mot en så etablerad bild.

I Vänsterpartiet är splittring normalläge, men Lars Ohly har trots svajiga uttalanden om kommunism hållit ihop partiet. Med Jonas Sjöstedt riskeras dock husfriden eftersom han har både starka anhängare och starka motståndare. Ett delat partiledarskap med representanter från två falanger skulle kunna lugna partiet på kort sikt, men på längre sikt kan det försvaga partiet genom motsättningar mellan partiledarna.

Att frågan om delat ledarskap lyfts nu har sannolikt andra skäl. Trovärdigheten som feministiskt parti urholkas och därför ropas nu på en kvinnlig partiledare. Men eftersom den starkaste kandidaten, Sjöstedt, är en man blir delat ledarskap ett sätt att få en kvinnlig partiledare. Även Sjöstedt själv har insett detta och förespråkar nu delat ledarskap.

Men det illustrerar tydligt problemet med kvotering. Sätter du Ulla Andersson bredvid Jonas Sjöstedt blir det som miljöpartiparet Fridolin-Romson; en blek kvinna som försvinner bredvid en färgstark man. Det vinner knappast jämställdheten på.

Det blir särskilt påtagligt om man jämför med situationen för Centerpartiet. Partiet som har haft en kvinnlig partiledare i 10 år har inte samma politiska behov av att ha en ny kvinnlig partiledare. Men eftersom man under många år släppt fram duktiga kvinnor till viktiga positioner står kampen de facto mellan Lööf och Hatt, för att de anses mest kompetenta.
För centerkandidaterna börjar valet närma sig medan vänsterpartisterna har till januari att övertyga medlemmarna. Vi kommer med all säkerhet att få se fler vaga debattartiklar innan dess.