Är tillväxt utan fler arbetstillfällen då verkligen vårt öde? För den som vill ha svar på frågan och mildra sin oro något är SNS rapport "Att reformera välfärdsstaten", som utkom i veckan, rekommenderad läsning.
Det visar sig nämligen att det inte alls rör sig om någon obetvinglig global trend. Sverige är närmast unikt.
Mellan 1980 och 2004 var Sverige förutom Finland det enda av 35 jämförda länder där ekonomisk tillväxt inte följts av jobbtillväxt. Frågan är då varför?
Den relativt höga ekonomiska tillväxten i Sverige efter 90-talskrisen har främst kommit inom varuproduktionen. Trots det har sysselsättningen i denna sektor förblivit i stort sett oförändrad.
Internationaliseringen har medfört att arbetsintensiv industriproduktion kunnat lokaliseras till låglöneländer och den tekniska utvecklingen har lett till att arbete ersatts av kapital, det vill säga människor har ersatts av maskiner.
Men detta är inget nytt i historien. Internationell konkurrens och teknisk utveckling har under industrialiseringens historia gett upphov till samma fenomen: Människor har lämnat en gammal bransch för en ny där efterfrågan på arbetskraft varit större. Så kunde det gamla jordbrukssamhällets fattigdom ersättas av industrisamhällets välfärdsstater, när bönder blev arbetare.Problemen uppstår först när det finns hinder för nya potentiella tillväxtbranscher att växa fram.
Enligt forskarna Steven J Davis och Magnus Henrekson är det inom tjänstesektorn, och branscher som vård, omsorg, reparation, underhåll och hushållstjänster som många nya arbetstillfällen skulle kunna skapas. De länder som haft god jobbtillväxt "tenderar att ha en hög andel av den totala sysselsättningen i dessa tjänstenäringar", skriver de.
Men inom dessa branscher är förutsättningarna för nyföretagande och jobbskapande allt annat än goda i Sverige. Orsaken: Höga skatter på arbete och konsumtion, kombinerat med omfattande arbetsrättslig lagstiftning. Detta gör tjänsterna dyra att producera och konsumera. I många fall utför människor i stället arbetet själva eller anlitar svart arbetskraft. En hel del av tjänsteproduktionen har den offentliga sektorn dessutom lagt beslag på.
Hela samhället förlorar på att såväl tillväxt som potentiella arbetstillfällen uteblir. När vi själva tvingas utföra det arbete som andra skulle kunna göra bättre blir resultatet minskad effektivitet och sönderstressade människor.
Samtidigt som problemet drabbar oss alla hamnar framför allt samhällets svagare grupper som vanligt i kläm. I dag kan endast mycket välbeställda individer köpa exempelvis hushållsnära tjänster och därmed också tid och frihet. Ungdomar och invandrare har sedan 90-talskrisen haft svårt att ta sig in i arbetslivet. I exempelvis USA återfinns dessa grupper i hög utsträckning inom just tjänstesektorn. Där har de ofta relativt lågt betalda arbeten, medan de i Sverige helt hamnar utanför arbetsmarknaden.
Här vill vi nämligen inte ha några "working poor" , "arbetande fattiga", brukar det heta, det vill säga människor som har svårt att leva på sin lön. Men varför det nuvarande alternativet, med mängder av "icke-arbetande fattiga", som hänvisats till bidragsberoende och utanförskap, skulle vara bättre, är det få som kan förklara.
De flesta borde ändå inse att förvärvsarbete erbjuder så mycket mer än bara lön, som erfarenhet, utbildning och kontakter. På så vis kan ett första lågbetalt jobb ofta leda vidare till något bättre.
Därför borde också arbete så långt möjligt vara den primära källan till försörjning, och idén om att vissa arbetsuppgifter inte är tillräckligt fina överges.
Det finns ingen anledning att sätta sig ned och invänta ödet. Problemen är tydliga, liksom de möjliga lösningarna, om vi bara vågar se dem. Framtiden är inte förutbestämd. Vi avgör själva om den blir något att se fram emot.