Framtidskommissionens rapport om somalier på arbetsmarknaden, presenterad i måndags, saknar kärnfrågor men inte paradoxer. Diskriminering som hinder berörs knappt. Huvudförslaget, att låta somalier ta ansvar för somalier, är utpekande och riskerar att leda till identitetstänkande och segregation.
Rapporten jämför somaliers situation på arbetsmarknaden i Sverige med situationen i Kanada och USA. En orsak till att somalier i Sverige har lägre sysselsättningsgrad än somalier i USA och Kanada sägs vara att de flesta har anlänt nyligen. Och då skiljer sig somalier inte från andra: ju kortare tid i ett land, desto färre i arbete. Det är därför anmärkningsvärt att rapportens förord slår fast att ”somalier är en av de grupper där integrationen har fungerat sämst”. Än en gång: stigmatisering av somalier.
Somalier är en växande flyktinggrupp i världen. Läget på Afrikas horn har länge präglats av laglöshet, krig och svält. En förklaring till den låga sysselsättningsgraden somaliasvenskar är att många somaliska flyktingar har låg utbildning på grund av det icke fungerande hemlandet. Men det ändras nu på sikt. Somaliasvenskar utbildar sig. Dock inte alltid i Sverige. Många väljer högskolestudier i England. En OECD-rapport i fjol visade att Sverige generellt är det land som har störst skillnad i sysselsättningsgrad mellan svensk- och utrikesfödda. Enligt forskaren Ali Osman vid Stockholms universitet är det därför andelen svensk-somaliska studenter är så låg i Sverige: ”De uppfattar sig som en stigmatiserad grupp. Det är näst intill omöjligt att göra arbetsmarknadskarriär här”, sade han till SvD.
Det har presenterats åtskilliga belägg för rasism och diskriminering. Professor Irene Molina vid Uppsala universitet har t ex visat hur diskrimineringen av bostadssökande med arabiskklingande namn är chockerande flagrant.
Ändå nämns diskriminering inte annat än som passusar under ”andra faktorer” i Framtidskommissionens rapport: ”Risken för diskriminering torde också vara extra stor för människor som både är afrikaner och muslimer”… ”En viss diskriminering av arbetssökande med arabiskt klingande namn jämfört med svenskklingande namn har redovisats”. Risk. Torde. Viss. Sådan luddighet duger inte för en trovärdig rapport.
Är det slutligen ett klokt förslag som den (homogent etniskt svenska, vita) Framtidskommissionen lanserar, där svenska myndigheter ska lämna över ansvar och resurser till somaliska föreningar, som ska driva integrationscenter för och med somalier? Tja, det beror ju på vilken sorts samhälle vi vill ha. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) uttryckte lyckligtvis en sund skepsis till etniska särlösningar. För etnisk segregering är ju inte lösningen på etnisk segregering. Kolonier ökar risken för identitetspolitik, särartstänkande och polarisering. Gärna stödföreningar, men då med sammansättning som motsvarar samhällets. För det var väl ett land som är lika för alla som önskades?