Konstigt? Möjligen, men vi har hört resonemanget förut. Hundratals miljoner människor i världen har inte tillgång till rent vatten eller mat för dagen. De lever på mindre pengar per dag än vad en genomsnittlig EU-ko får i bidrag. Är det då rätt av oss i den rika världen att slänga i väg tusentals kronor på en diskmaskin? Vore det inte bättre om vi skänkte pengarna till välgörenhet?
Den som vill argumentera emot känner sig ofta drabbad av svårartad tunghäfta. Ställ ditt behov av en diskmaskin mot en svältande människas behov av mat och slaget är förlorat innan det ens har börjat. Har du redan gjort misstaget att skaffa en diskmaskin kanske det dåliga samvetet kan lättas något om du låter bli att använda den. Inte förrän den fattigaste bonden i den brasilianska regnskogen har råd att skaffa diskmaskin ska vi använda vår, hörs resonemanget i Davids kök.
Men hur bra detta än kan låta leder denna väg ingen annanstans än rakt ner i avgrunden. Inte i första hand därför att det vore obekvämt för oss själva. Inte heller för att det knappast skulle vara någon verklig hjälp för de fattiga — utan av den enkla orsaken att det tvärtom skulle förvärra fattigdomen i världen.
Min diskmaskin har nämligen inte uppstått ur tomma intet innan den placerades i mitt kök. Den såldes i en affär där det jobbade flera personer. Utan kunder som jag skulle de inte ha något jobb. Diskmaskinen har sålts till affären av en grossistfirma, som även den håller människor sysselsatta. Maskinen har tillverkats i en fabrik — inte nödvändigtvis i Sverige — vilket ser till att ytterligare ett stort antal människor kan försörja sig. De enskilda delarna har i sin tur tillverkats i andra fabriker, som med största sannolikhet inte ligger i Sverige. I alla dessa led finns människor som arbetar, får lön och därmed mat på bordet åt sig och sina närmaste.
Kort sagt, väldigt många människor i väldigt många länder är beroende av att jag — och många med mig — gillar bekvämligheten som en diskmaskin erbjuder.
I detta perspektiv finns faktiskt inga onödiga varor. Kritiken mot "konsumismen" — att den rika världens överflöd skapar bristerna i den fattiga världen — håller inte. Att äga en diskmaskin är inte att vara del i en kolonial utsugning. Det är att vara den sista länken i en lång kedja av rikedomsskapande processer.
Av samma anledning går det inte att försvara den förmenta jämlikhetstanken att diskmaskin bör ägas av alla eller ingen. Säg den uppfinning som omedelbart har kommit hela befolkningen till del. För bara ett drygt decennium sedan var mobiltelefoner klumpiga klossar som endast välbetalda tekniknördar i västvärlden gick runt med — minns uttrycket yuppienalle! I dag är de små snygga telefonerna var mans egendom, och inte bara i den rika världen. I en del fattiga länder fungerar mobilerna till och med bättre än det bristfälligt utbyggda fasta telenätet.
Ett hårdkokt resonemang i en värld med enorma klyftor? Absolut. Ingen kan heller påstå att enbart ökad konsumtion kan minska världens fattigdom. Det behövs frivilliginsatser, människor som ger pengar till både Uppsalas hemlösa och Läkare utan gränser, vardagshjältar som engagerar sig för demokratiutvecklingen söder om Sahara och mycket annat.
Poängen är bara att detta inte är ett nollsummespel. Den som unnar sig lite lyx i den egna tillvaron förhäver sig inte på någon annans bekostnad, förutsatt att pengarna har tjänats ihop på ett ärligt sätt. Det farliga med att — som David i romanen — betrakta tillvaron som en kamp mellan dem som har och dem som blivit utan är att lösningarna leder fel, hur ädelt motivet till att avstå från diskmaskinen än kan vara.
Det positiva med att vi nu lever i en globaliserad värld med allt mer öppna gränser är dock att de varor vi köper här hemma per automatik bidrar till utveckling långt utanför vårt lands gränser. En god människa kan inte gärna ställa sig utanför denna process.
Håkan Jacobson
Ledarskribent
Ledarskribent