Det är mycket möjligt att Benjamin Netanyahu och hans allierade ännu längre ut på den israeliska högerkanten kan vinna parlamentsvalet i början av nästa år genom att spela på hämndkänslor för Gazakriget och FN-beslutet att ge Palestina ställning som observatörsstat i FN. Men vad ska de med en sådan seger till? Israels ställning i regionen kommer inte att förbättras och inte heller förståelsen för Israels ståndpunkter i ett vidare internationellt perspektiv.
Israel har berättigade önskemål om fred, säkerhet och erkända gränser. Men den regering som nu sitter gör sitt yttersta för att förtränga att dessa önskemål ytterst är beroende av att också palestinierna kan uppnå detsamma. Gazakriget startades inte av president Mahmoud Abbas utan var ett resultat av ett maktspel mellan Hamas, som kontrollerar Gaza, och ännu mer extrema palestinska grupper. Men i den ansökan om uppgradering av den palestinska myndighetens status som Abbas lade fram förra året ligger ju ett de facto erkännande av att också Israel existerar. Det är därför inte ett ställningstagande mot Israels rättigheter att också stödja den palestinska saken – något som bland annat en majoritet av EU:s medlemsländer, Sverige inräknat, också markerade vid omröstningen.
Också Israel skulle ha kunnat rösta ja – och därmed ha bidragit till att befästa den realism i fråga om landets existens som den palestinska myndigheten uppvisat och som under ett par års tid har demonstrerats genom samarbete med den israeliska militären mot terrorism på Västbanken. I stället har man nu valt att dels stoppa en överföring av skattepengar till den palestinska myndigheten, dels aktualiserat byggplaner på Västbanken och i östra Jerusalem som, om de genomförs, allvarligt kommer att försvåra bildandet av en palestinsk stat.
De internationella reaktionerna har varit starkare än någon gång tidigare. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland – och även Sverige – hör till de länder som starkt markerat sitt missnöje. I flera huvudstäder har man antytt möjligheten att kalla hem sina ambassadörer . Ändå sade Netanyahu när han i går avreste till Berlin för ett sedan tidigare planerat besök att problemet inte är bosättningarna utan att motsidan vill utplåna Israel från jordens yta.
Sådana krafter finns – i Iran sitter de vid makten och Hamas program talar alltjämt om Israels utplåning. Men det skulle vara fullt möjligt för Israel att agera så att ansvarsfulla och realistiska krafter i stället stärktes. Just nu gör man med öppna ögon tvärtom.
Det går att vinna val på en sådan hållning. Men det löser inga problem. Inget land mår väl av att i decennium efter decennium styra som en ockupationsmakt över områden som skulle kunna vara en fungerande grannstat. Många israeler begriper i verkligheten detta, men också de ignoreras av den regering som nu sitter.