Efter årtionden av splittring och två inbördeskrig – där, som så ofta, oljan varit källa till konflikt – utropades Sydsudan självständigt från den norra delen 9 juli 2011. Ledarna för respektive land var nöjda med uppdelningen. Sydsudan hade då varit självstyrande med ett eget parlament sedan 2005. Omvärldens representanter önskade den nya nationen lycka till. Tyvärr gav lyckönskningarna ingen verkan.
Skilsmässan från den norra delen har inte inneburit fred och frihet för Sydsudans folk. Trots överenskommelsen att dela landet har risken för nya stridigheter mellan Sudan och Sydsudan varit överhängande. I båda länderna pågår samtidigt interna konflikter mellan grupper. I Sydsudan är situationen så allvarlig att det nu rör sig om en humanitär katastrof.
I december förra året utbröt en väpnad konflikt mellan den förre vicepresidenten tillika rebelledaren Riek Machar och den sittande presidenten Salva Kiir. Den förre anklagade den senare för ett alltmer auktoritärt styre, varpå Kiir avsatte Machar och upplöste regeringen.
Konflikten fick snart en etnisk dimension. Kiir och Machar ses som företrädare för två av landets största folkgrupper, dinka och nuer. Endast några dagar efter att konflikten brutit ut skedde en massaker på nuer, Machars folkgrupp, i huvudstaden Juba. Mord och terror från båda sidor har sedan avlöst varandra. Det fredsavtal som tecknades i maj har gett föga verkan. Varken rebell- eller regeringssidan verkar vara särskilt intresserad av förhandlingar med internationella sändebud.
Den blodiga konflikten har tvingat 1,5 miljoner människor att fly sina hem. Över 10 000 har dödats. Fyra miljoner behöver akut hjälp med mat och 50 000 barn riskerar att dö som följd av svälten. Läget är akut, och Sydsudans befolkning är i skriande behov av omvärldens hjälp.
Därför är det deprimerande att läsa om de biståndsarbetare som greps av regeringsstyrkor i Wau Shiluk den 21 juni. FN-personal, som var på väg till människor i området med mat, hindrades av regeringsstyrkor. En vecka senare misshandlades fyra chaufförer när flera lastbilar med förnödenheter stoppades.
Att stoppa internationella hjälpinsatser är ett grymt sätt att föra krig. FN:s närvaro är av yttersta vikt för att mildra lidandet av konflikten. Den fredsbevarande styrkan, UNMISS, måste ges tillräckliga resurser för att stoppa våldsspiralen och säkra biståndet till civila.
Situationen i Sydsudan riskerar att gå till historien som den värsta svältkatastrofen i Afrika sedan 1980-talet. När det akuta läget stabiliserats får omvärlden inte tappa engagemanget i uppbyggnaden av ett stabilt politiskt system i landet och stärka civilsamhället. Ofta underskattas värdet av hållfasta samhällsinstitutioner. Men innan det blir aktuellt lär konflikten skörda många offer.