Efter en grundlagsändring 2011 kan 10 procent av de röstberättigade invånarna i en kommun driva fram en lokal folkomröstning. Detta har hittills skett i sju fall och fler väntas. Men bara i två fall har kommunens politiker följt utslaget, skriver Dagens Nyheter.
”Anmärkningsvärt”, säger Konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson (MP) i en kritisk kommentar. Han är inte ensam om den uppfattningen. Det finns en utbredd föreställning om att folkomröstningar i snart sagt alla situationer är en överlägsen form av demokrati. Men det är en uppfattning som inte håller.
Ett uppenbart problem är deltagandet. Bara vid ett tillfälle sedan grundlagsändringen 2011 har mer än 50 procent av väljarna bekymrat sig om att delta. Redan där finns ett avgörande problem.
Som Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statskunskap i Göteborg, säger i DN så drivs kommunala folkomröstningar ofta fram av ”intensiva minoriteter”, medan majoriteten är måttligt engagerad. Vilken skulle reaktionen bli om politikerna såg sig tvungna att följa utslaget i en folkomröstning oavsett valdeltagandet – vilket Peter Eriksson tydligen tycker är det riktiga?
Ännu ett uppenbart problem är att lokala folkomröstningar ofta – enligt Henrik Ekengren Oscarsson nästan alltid – är feltänkta genom att de tar upp frågor som naturligt hör hemma inom den representativa demokratin.
I Strängnäs ska man i morgon folkomrösta om en redan genomförd skolorganisation. I stället för denna vill initiativtagarna sätta ett antal allmänna formuleringar om barnens bästa, att undvika otrygga experiment, att skapa en hållbar organisation och att hitta opreciserade alternativ till dyra skolbyggen (enligt DN:s redovisning).
Antag nu att detta alternativ (alternativ B) vinner, oavsett hur stort eller litet valdeltagandet blir. Hur ska kommunfullmäktige i Strängnäs då ändra i det redan antagna förslaget? Exakt vilka åtgärder och till vilka kostnader ska de besluta om?
Hur det än förhåller sig med olika enskildheter i Strängnäs skolorganisation så är det enda möjliga sättet att hantera en komplicerad fråga av detta slag att låta de valda politikerna göra sitt jobb och väga olika alternativ med deras fördelar och nackdelar mot varandra. Detsamma gäller naturligtvis för de flesta kommunala ärenden.
Men problemet med folkomröstningar, vare sig de tillkommit efter folkinitiativ eller beslutats av politikerna själva, är ännu mer grundläggande. Demokrati handlar om ansvarsutkrävande och kontroll av makthavare. Politiker som fattar beslut som får skadliga konsekvenser kan avsättas i nästa val.
Men folket kan inte avsättas. Skulle politikerna vara skyldiga att följa resultatet av varje folkomröstning så kommer snart helt orimliga situationer att uppstå.
I ett riktigt val röstar man om helheten. Men resultatet av en folkomröstning i en fråga kan göra det omöjligt att följa resultatet av en folkomröstning i en annan fråga. Bryter man ut en delfråga ur ett större komplex så kan resultatet få stora konsekvenser för andra delfrågor, utan att väljarna fått säga om sin mening om dessa.
Folkomröstningar kan fungera i klart avgränsade frågor med tydliga ja- och nej- alternativ. I övrigt är folkomröstningar ett sätt att kortsluta demokratin, inte att förstärka den.