Den rödgröna uppgörelsen om folkomröstning om Förbifart Stockholm är ett exempel på politik när den är som sämst. Och det gäller på alla tänkbara plan samtidigt.
Först själva syftet. Om partierna hade menat allvar med retoriken om att folket ska avgöra viktiga frågor så hade de föreslagit folkomröstning i hundratals andra ämnen också. Det gör de inte, eftersom de är väl medvetna om att ständiga folkomröstningar i ett representativt system bara kortsluter den demokratiska processen. Ingen kan utkräva ansvar och ingen sammanhängande politik går att föra eftersom det alltid finns folkomröstningsresultat som blockerar.
I stället handlar det om att skapa en illusion av enighet i en fråga där de tre är djupt splittrade. Men denna gång skulle splittringen inte behöva vara ett problem. Förbifart Stockholm är en kommunal fråga och det finns en solid majoritet i Stockholms stadshus av Socialdemokraterna och Allianspartierna för att bygga den. Finansieringen är ordnad och planeringsarbetet pågår.
Det problem som finns är att Miljöpartiet på riksplanet kräver en ändring av detta kommunala beslut för att delta i en regering. Det är orimligt, men Mona Sahlin anser sig inte ha något annat val än att falla till föga - och samtidigt både lova att bryta mot grundlagen och förnedra partiets gruppledare i Stockholm, Carin Jämtin.
Sahlin har velat markera de rödgrönas regeringsduglighet, men understryker i stället sin egen brist på auktoritet. Vad som skett tycks vara att Sahlin hoppats att Miljöpartiet skulle gå med på en kompromiss där förbifarten byggs som planerat samtidigt som stora pengar, i bred enighet, läggs på en rejäl kollektivtrafiksatsning. Men Miljöpartiet har tvärtom accepterat pengarna till kollektivtrafiken och sedan ändå vägrat att ge sitt bidrag till kompromissen. Också det är ett orimligt beteende från ett parti som vill vara trovärdigt som regeringspartner, men Sahlin har inte kunnat hålla emot.
Till allt detta kommer att Miljöpartiet drivit fram en frågeställning som är så orimlig att den - om ja-sidan vinner - kan leda till att inga nya pengar alls läggs på kollektivtrafiken. Förbifarten ska nämligen ställas mot kollektivtrafiken i sin helhet. Hur har man då tänkt sig att de invånare i Stockholms län som vill ha båda delarna - och som skulle kunna få det utan folkomröstning - ska ställa sig? Mycket talar för att dessa väljare dessutom är i majoritet.
Det handlar om ett mycket uppenbart försök att manipulera den politiska processen för att passa just Miljöpartiets syften - men resultatet kan alltså bli det rakt motsatta: Ja-sidan vinner och den som därefter vill satsa mer på kollektivtrafik tvingas bryta mot ett folkomröstningsresultat.
När nyheten först kom var det lätt att tro att någon skämtade. Men det är alltså på allvar: Ett politiskt och intellektuellt haveri som kan skada de intressen man påstår sig främja.