ANDREAS JARBLAD: En kärnvapenfri värld är nödvändig

Den här månaden börjar USA och Ryssland omförhandla START-avtalet, Strategic Arms Reduction Treaty, från 1991 som löper ut i december och som kräver att de reducerar sina strategiska kärnvapenarsenaler. De båda länderna tycks redan rörande överens om att vägen framåt är fortsatt nedrustning, och vid ett tal i Prag nyligen slog Barack Obama fast att den långsiktiga visionen måste vara en kärnvapenfri värld. I första hand kommer man troligen att enas om en halvering av dagens 4400 stridsspetsar, men om Obama menar allvar med avrustningstanken måste man därefter arbeta för ännu en halvering.
Vid den nivån börjar det bli intressant. Då finns nämligen förutsättningar för att engagera de övriga kärnvapenmakterna, som har mindre arsenaler, i samtal om global avrustning. Men det är också vid den nivån som det börjar bli riktigt problematiskt. För att komma ned till 1000 stridsspetsar eller lägre behövs nämligen stora nedskärningar också av taktiska kärnvapen, och då kommer USA:s och Rysslands förmåga till avskräckning, enligt principen om ömsesidigt försäkrad ödeläggelse, att börja ifrågasättas på allvar i de respektive länderna. Hela USA:s försvarsstrategi behöver då också förändras i grunden, och i värsta fall kan oklarheter på doktrinområdet medföra säkerhetspolitisk instabilitet.

Bekymret med ännu mer långtgående nedrustning, som närmar sig nollvisionen, är att det inte går att radera kunskapen om kärnvapenproduktion från mänsklighetens minne. Varje land som kan anrika uran för kärnkraft kan också framställa höganrikat uran för kärnvapenproduktion. I en kärnvapenfri värld blir den potentiella vinsten i att utveckla, eller gömma undan, stridsspetsar inte längre symbolisk, som i dagens värld av ömsesidig avskräckning, utan en högst påtaglig och attraktiv maktfaktor. Att försätta världen i ett sådant läge är för många bedömare otänkbart. Men det finns också förslag på lösningar i form av centralt kontrollerade kärnbränslebanker för urananrikning i kombination med förbättrade internationella inspektioner.
Det finns dessutom idag en annan, konkurrerande, hotbild. Ytterst kan det mycket väl bli hotet från en alltmer resursstark global terrorism som får världens länder att samarbeta ifråga om nedrustning. Det ligger inte i någon stats intresse att i längden riskera att kärnvapen faller i händerna på grupper som förmodligen inte skulle dra sig för att använda dem; en fråga som aktualiserats i samband med att den pakistanska statens kontroll över sitt territorium blivit alltmer ifrågasatt. En kärnvapenfri värld tycks med andra ord alltmer nödvändig.

Världen har kommit långt sedan USA och Ryssland under kalla kriget förfogade över 70 000 kärnvapen, men inte så långt som siffrorna kan leda oss att tro. Den sista sträckan kommer att bli den svåraste.