Taiwans president Chen Shui-bien måste tills vidare regera med ett parlament som domineras av oppositionen - om nu opposition är rätt uttryck för ett parti som har en knapp majoritet i parlamentet.
Presidentens parti, det liberala DPP, och det ledande oppositionspartiet Kuomintang har mycket olika bakgrund. Kuomintang var en gång regeringsparti på fastlandet och styrde efter kommunisternas maktövertagande där Taiwan med diktatorisk makt ända till 1980-talet. DPP eller Demokratiska framstegspartiet bildades för att bryta enpartiväldet och genomdriva ekonomiska och sociala reformer. Medan Kuomintang burits upp av personer som flytt från fastlandet och har svårt att ge upp tanken på ett gemensamt Kina leds DPP av infödda taiwaneser som helst skulle vilja se att ön också formellt blir en egen stat.
Ändå var det Kuomintangs tidigare ledare Lee Teng-hui som drev fram öns demokratisering, vilket sedan några år också lett till att DPP tagit över presidentposten. Oron i Kina över Taiwans demokratiska utveckling är tydlig och valen på Taiwan har vid flera tillfällen följts av militära hotelser. I år har man t o m preciserat ett årtal när man hotar att med militära medel störta Taiwans valda regering och med tvång återföra ön under Pekings styre.
Kuomintangs valseger i lördags har därför tolkats som att de taiwanesiska väljarna försöker lugna ned stämningarna i Peking för att inte riskera att de demokratiska och ekonomiska landvinningarna går förlorade. I USA, som knappast kan förhålla sig passivt om Kina försöker krossa en framgångsrik demokrati, har säkert valresultatet tagits emot med en viss lättnad. Chen Shui-biens planer att med ett antal symboliska beslut markera Taiwans faktiska oberoende får nu sannolikt vila under överskådlig framtid.
Men faktum är att även DPP gick framåt med ett par mandat jämfört med parlamentsvalet för fyra år sedan. Den stora förloraren är ett mindre parti som kritiserat DPP för att gå för långsamt fram med planerna på formellt oberoende.
Kuomintang som förlorade stort för fyra år sedan har fått tillbaka väljare som då gick till mindre partier, men har inte vunnit mycket från DPP. I självständighetsfrågan, som har en så central betydelse för Taiwans politik, tycks alltså styrkeförhållandena vara i stort sett oförändrade - och jämna - mellan de två huvudlägren.
Visst är Taiwans nuvarande oklara status en absurditet. Men det avgörande för framtiden är ändå att demokratin på ön vidareutvecklas med all den påverkan som detta långsiktigt kan ha i resten av Östasien, Kina inräknat. Precis som tidigare är det mycket viktigt att omvärlden - inte minst EU - klargör att inga andra än väljarna på Taiwan har rätt att avgöra hur ön ska styras och att en eventuell återförening med Kina förutsätter att också Kina demokratiseras.