En koalition långt till höger

Mer än allt annat är valresultatet i Österrike en följd av att konservativa och socialdemokrater under decennier delat upp makten över landet.

Foto:

Uppsala2017-10-16 14:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

De två partierna, ÖVP och SPÖ, har varit ungefär jämnstarka, har turats om att regera eller har regerat i koalition och har fördelat alla tänkbara poster mellan sig. Proporz (ungefär proportionalitet) har varit den princip som styrt samhällslivet på alla nivåer.

Bakgrunden är den förödande splittring som kännetecknade Österrikes ”första republik”, under mellankrigstiden, före anslutningen till Nazi-Tyskland 1938. När Österrike återuppstod som stat efter 1945 framstod stabilitet och samförstånd som viktigare än allt annat.

Här finns också förklaringen till det så kallade Frihetspartiets (FPÖ) roll i österrikisk politik. Partiet bildades redan på 50-talet som en samlingsplats för alla som definierades ut genom de två stora partiernas kontroll över samhällslivet – från tysknationalister och gamla nazimedlöpare till mer liberala element som kände sig bortstötta av de två stora maktpartierna. Kombinationen var naturligtvis omöjlig, men gav FPÖ ett fotfäste och något som kunde påminna om respektabilitet – fram till dess att demagogen Jörg Haider tog över ledningen 1986.

Både ÖVP och SPÖ har tidigare samregerat med FPÖ – och båda partierna har inför helgens val sagt sig vara beredda att göra det igen. Skillnaden mot tidigare är att ÖVP:s nye ledare, Sebastian Kurz, också lagt om sitt eget partis politik så att den till förväxling påminner om FPÖ:s när det gäller alla frågor som har något med migration att göra.

Kurz manöver – eller kupp – ska ses som ett sätt att fånga upp väljarnas leda vid det eviga samarbetet mellan ÖVP och SPÖ. Glöm ÖVP och rösta på Kurz i stället, var budskapet. Samtidigt fläckade SPÖ:s ledare, förbundskansler Christian Kern, ned sitt eget anseende genom en häpnadsväckande smutsig valkampanj.

I princip skulle ÖVP och SPÖ ändå kunna fortsätta att samregera, men allt talar för att Österrike i stället får en koalition långt till höger, mellan ÖVP och FPÖ. Vad detta betyder till exempel för Europapolitiken är en öppen fråga.

Väljarnas längtan efter något nytt illustrerades också vid det senaste presidentvalet där både ÖVP:s och SPÖ:s kandidater föll igenom i första valomgången. Till sist segrade De grönas Alexander van der Bellen över FPÖ:s Norbert Hofer – två kandidater som båda stod vid sidan av den eviga maktdelningen mellan de två stora partierna.

Nu har De gröna splittrats och den ena delen av partiet tycks falla ur förbundsdagen till förmån för ett nytt utbrytarparti. Blir det som väntat en koalition mellan ÖVP och FPÖ kommer oppositionen att bestå av denna utbrytargrupp, av det lilla liberala och Europavänliga partiet NEOS och av det tilltufsade SPÖ. Det eviga samregerandet bryts, men SPÖ behöver en helrenovering för att komma igen.

Signerat

Läs mer om