En konstig röra
En hundralapp för varje Uppsalabo verkar inte så mycket. I alla fall inte om man jämför med de 2 000 kronor varje stockholmare betalar till invånare i andra landsting. Två landsting betalar alla andra tar emot.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Skatteutjämningsystemet kan knappast anklagas för att vara lättöverskådligt. Blir det snurrigt med alla siffror? Begrunda då detta: Samtidigt som varje Uppsalabo alltså ger 100 kronor till människor som bor i andra landsting får samma Uppsalabo ta emot nästan 1 700 kronor från människor som bor i andra kommuner. I rundgången av alla pengar blir alltså Uppsalabon en vinnare. Men bor man i Knivsta eller Håbo förlorar man.
Ingen har kunnat undgå att framför allt Stockholm har tröttnat på att betala. Varför då? Ska det inte finnas lika förutsättningar för vård-skola-omsorg i hela landet? Är det inte solidariskt att rika kommuner och landsting delar med sig till fattiga?
Jo, i stort sett alla verkar vara överens om att förutsättningarna för att upprätthålla välfärden måste vara någotsånär lika i hela landet. Det man tvistar om är hur systemet ska byggas upp. Det är alltså fel på praktiken, inte principen. Den nyligen avslutade utredningen, ledd av Västerbottens landshövding Lorentz Andersson (s), hade till uppgift att lösa den praktiska knuten. Att döma av debatten som följt i utredningens spår lyckades han inte särskilt väl.
Nu tycker till och med centerpartiet, utjämningsprincipens främsta försvarare, att Anderssons utredning ska om inte slängas i papperskorgen så åtminstone läggas på hyllan. En ny utredning behövs. Eftersom det befintliga systemet håller på att löpa amok — stockholmarna får betala mer och mer trots att det går ekonomiskt dåligt för huvudstaden — vill centern att staten går in med några miljarder för att hålla det under armarna.
Kommunminister Lars-Erik Lövdén (s) är kallsinnig till centerns utspel. Lorentz Anderssons förslag ska införas, möjligen med vissa marginella modifieringar. Om Lövdén står fast vid det kan man vara säker på att frågan inom kort utreds på nytt i alla fall. Varken det befintliga eller det föreslagna systemet är hållbart i längden.
Frågan är om det bara är praktiken och inte principen det är fel på. Det verkar onekligen snurrigt att en Uppsalabo i ena stunden framstår som så rik att hon har råd att betala till människor i resten av landet, och i andra stunden är så fattig att hon måste få pengar från andra. I det första fallet räknas hon som landstingsinvånare och i det andra som kommuninvånare.
Handlar allt bara om geografi? Eller administration? Var kommer i så fall människorna in i bilden?