Krigsförbrytelse är det enda ord som kan användas. Det finns internationella konventioner som uttryckligen förbjuder användning av kemiska stridsmedel. Någon har funnit lämpligt att ignorera dessa konventioner. Ingen tar på sig ansvaret, men logiken talar starkt för att det är den syriska regimen under president Bashar al-Assad som är skyldig.
Det var denna regim som 2013 angrep civilbefolkningen i en rebellkontrollerad förstad till Damaskus. De internationella reaktionerna blev utomordentligt starka. USA:s dåvarande president Barack Obama förberedde ett militärt ingripande, men valde att avstå sedan Ryssland sade sig ha förmått regimen att förstöra sina lager av kemiska stridsmedel. Men attacker med kemvapen har skett också efter 2013.
Khan Sheikhun ligger i provinsen Idlib, som alltjämt kontrolleras av motståndare till al-Assads regim. Det ryska militära ingripandet på regimens sida, i förening med stöd från Iran och libanesiska Hizbollah, har återgett regimen en sorts kontroll över större delen av landet i övrigt. Naturligtvis vill regimen också försäkra sig om Idlib-provinsen. Den har säkerligen också känt sig stärkt av de mer försonliga tongångar som kommit både från den nya Trump-administrationen och från den tidigare ärkefienden Turkiet.
Men gas är, som Linda Nordlund påpekar på Svenska Dagbladets ledarsida, inte något effektivt stridsmedel. Motståndarens trupp kan ganska lätt skydda sig, medan civila som kommer i vägen för gasspridningen är chanslösa. Syftet med att använda stridsgas, först mot civila i Khan Sheikhun, därefter mot ett sjukhus där överlevande vårdades, kan bara ha varit att skapa skräck.
Regimen anser sig uppenbarligen ha fria händer att agera hur som helst mot sin egen befolkning – också det ett mönster som går igen sedan många år, för att inte säga decennier, tillbaka. Vad man än kan säga om extremismen och brutaliteten hos många av de grupper som bekämpar klanen al-Assads styre så matchas det hela vägen av regimen själv.
Attacken sker också inför ögonen på den konferens som just nu samlas i Bryssel för att diskutera just Syrienkrigets humanitära konsekvenser. Något ingripande utifrån är inte att vänta. Den enda makt som skulle kunna genomföra ett sådant just nu är Ryssland, som för sina egna syften har lierat sig hårt med al-Assads regim. USA avstod från att försöka 2013 – och ingen vet riktigt vad man hade kunnat göra utan stöd från andra håll. Dagens amerikanska administration skyller på Obama men tolererar uttryckligen al-Assad. I Syrien har alla normer suddats ut.
Håkan Holmberg