Regeringen är inte utan ansvar för Vattenfalls dåliga affär när nederländska Nuon köptes för 97 miljarder kronor 2009. Inte alls. Som ensam ägare har man självklart ett ansvar för den strategi som styrelsen och företagsledningen använder för att utveckla företaget. Och den europeiska uppköpsstrategin, där Vattenfallkoncernen sedan knappt 15 år lagt under sig en rad energibolag, har uppenbart inte varit bra, med Nuonaffären som det kanske sämsta exemplet.
”Det var en mycket stor affär men också mycket dålig som skapat miljardförluster” sade S-gruppledaren Mikael Damberg under statsminister Fredrik Reinfeldts frågestund i riksdagen. Men några förluster är det förstås inte fråga om bara för att värdet på Nuon skrivits ned med 15 miljarder. Godkännandet av affären kan däremot beskrivas som vårdslös hantering av skattebetalarnas pengar, ett ansvar som inte statsministern kan glida undan.
Damberg kastar mängder av väl tilltagna stenar i glashuset när han anklagar regeringen för Nuonaffären. Näringsministrar i tidigare S-regeringar, Björn Rosengren, Leif Pagrotsky och Thomas Östros, har alla fått hård kritik och till och med prickats (Rosengren) för bristande styrning av Vattenfall med dåliga affärer som följd. Dessutom satt ytterligare en S-näringsminister, Anders Sundström, i Vattenfalls styrelse vid tiden för köpet av Nuon.
Att säga att Maud Olofsson (C), näringsminister 2009, framstår i god dager jämfört med denna kvartett är att säga för mycket då hon godkände affären. Men hon uttryckte i alla fall stor tveksamhet och ville titta närmare på detaljerna, vilket inte var vanligt under den förra regeringen, allt enligt tidningen Fokus granskning av Vattenfalls affärer.
Vattenfall är fortfarande en mycket god affär för svenska skattebetalare. Bokslutet visade en vinst på 23,5 miljarder kronor för 2012. Men det är talande att nästan hela vinsten, 90 procent, kommer från den ursprungliga svenska verksamheten. De 200 miljarder som lagts ned på företagsköp har knappt bidragit alls.
Vinterns händelser i Telia Sonera och Vattenfall visar tydligt att det finns två alternativ för regeringen: sälj eller ta fullt ägaransvar. Att bara sitta och räkna in aktieutdelningar är inte hållbart i längden. Och allt statligt ägande som innebär spekulation eller en offensiv global affärsstrategi bör man som regering avhålla sig från. Vare sig affärerna blir bra eller inte är de en vårdslös hantering av skattebetalarnas pengar.