De mest spektakulära åtalspunkterna, om systematiska våldtäktskampanjer bedrivna med hjälp av viagrapiller, verkar åklagaren Louis Moreno-Ocampo däremot diskret ha lagt åt sidan. Det är illa att ICC har kastat den typen av vilda anklagelser omkring sig i medierna, tydligen utan egentliga bevis.
Världsdomstolen är en fantastisk och hoppingivande idé, men fortfarande mycket bräcklig och oprövad som institution. Dess trovärdighet bör skyddas, inte spelas bort på att höja Moreno-Ocampos profil som stjärnjurist.
Vad förändrar detta i praktiken? Inte mycket. Folkrättsexperten Ove Bring hävdar i DN (28/6) att Nato nu kan arrestera Gaddafi. Det är en lite väl kreativ tolkning av FN:s resolution, och det är värt att notera att Moreno-Ocampo uttryckligen förklarat att interventionsstaterna ”inte har något särskilt mandat att genomdriva arresteringsordern, och domstolen har heller inte begärt detta”.
Åklagaren pekar i stället på två andra möjligheter: att Gaddafi arresteras av den rivaliserande regeringen i östra Libyen, eller att personer ur hans ”inre krets” blir ”en del av lösningen”, det vill säga arresterar Gaddafi. Så ska väl också arresteringsorderns politiska innebörd tolkas: som ett sätt att sätta ytterligare press på Tripoliregeringen, i hopp om att den ska spricka under trycket.
ICC-åklagaren gör även en annan intressant precisering. Den senaste tiden har kraven på förhandlingar mellan regimen och rebellerna växt i styrka. Men, säger Moreno-Ocampo, alla ”förhandlingar måste respektera [...] domstolens beslut att Gaddafi, hans son Saif och al-Senoussi ska arresteras.”
Som förhandlingsplattform är det inte särskilt lyckat. Gaddafi lär svårligen kunna övertalas om att bege sig i bojor till Haag redan innan förhandlingar om hans avgång inleds. Med den tolkningen riskerar arresteringsordern i stället att bli en bromskloss för försöken att finna en fredlig utväg ur kriget. Det är förvisso ett känt problem för den internationella rättvisan, att risken för en rättegång knappast gör pressade diktatorer mer villiga att ge upp makten.
Men, och trots alla dessa men: ICC:s arresteringsorder är ett steg i rätt riktning. Precis som i fallet Sudan kan den libyska konflikten kompliceras av ett åtal under brinnande konflikt — men i det längre perspektivet är det värt problemen. När en FN-process inleds mot Gaddafi och hans anhang är det nämligen inte bara honom den gäller. Den visar också framtida tyranner hur det kan gå för den som mördar sitt eget folk.