Ett tankeväckande svar finns i en av höstens viktigaste böcker, Landsmän, med underrubriken De danska judarnas flykt i oktober 1943, skriven av tidningen Politikens chefredaktör Bo Lidegaard. Lidegaard är också historiker och i Landsmän växlar genomtänkta analyser med engagerande skildringar av enskilda människors öden, dagböcker och dokument och utblickar över resten av det nazi-ockuperade Europa. Förloppet hösten 1943 har aldrig tidigare skildrats på detta sätt.
De flesta av Danmarks nästan 8000 judar räddades undan Förintelsen genom att de fick möjlighet att fly till Sverige.
Hur var räddningen av Danmarks judar möjlig? Flera förklaringar griper in i varandra. En är att ockupationen av Danmark från början hade en helt annan karaktär än till exempel ockupationen av Norge. Tyskarna tog militär kontroll över landet, men regeringen fick sitta kvar och kunde i viss utsträckning skydda medborgarna. För tyskarna hade detta arrangemang ett värde – och ockupationsmaktens företrädare insåg att reaktionen från det danska samhället skulle bli stark om en aktion mot de danska judarna genomfördes. Detta förändrades inte i grunden när den danska regeringen våren 1943 avgick och den nödvändiga dagliga administrationen kom att skötas av de olika departementens ledande tjänstemän.
Till sist beordrades ändå en razzia för att samla in judarna och sända dem till läger i det ockuperade Polen eller till Theresienstadt i nuvarande Tjeckien. Men på olika vägar förvarnades de flesta och med undantag för några hundra kunde Danmarks judiska minoritet skeppas över till Sverige i fiskebåtar och andra fartyg. Tyskarnas försök att hejda flykten var för det mesta halvhjärtade och de flesta icke-judiska danskar som fick möjlighet hjälpte sina landsmän att komma undan. En fin skildring av detta fanns för övrigt i den klassiska tv-serien Matador, där bankdirektörens ängsliga hustru plötsligt gör det oväntade och kör firmans judiske kamrer från det fiktiva Korsbaek till en hamn vid Öresund.
Men hur ska denna nästan unika händelse förstås? Svaret är, skriver Lidegaard, att det danska samhället, politiker och organisationer likaväl som vanliga medborgare i tio års tid medvetet avvisat alla försök att dra en skiljelinje mellan de ”riktiga” danskarna och den judiska minoriteten. Danskhet identifierades med att hålla på demokrati och människovärde. Genom detta beslutsamma intellektuella och moraliska motstånd berövades nazisterna det ”fikonlöv” de behövde för att kunna rättfärdiga projektet. Judarna sågs av danskarna i övrigt som landsmän och endast som landsmän.
Så var det inte i andra länder och allra minst i Tyskland där nazisterna fått många människor att åtminstone delvis acceptera att det var skillnad på judar och andra tyskar och att de två kategorierna måste behandlas olika – i praktiken att judarna på ett eller annat sätt måste bort. Det är lätt att tänka sig att sådana attityder är normala för människan och att de endast kan hållas tillbaka periodvis och under särskilt gynnsamma förhållanden.
Men det danska exemplet säger oss att en sådan tes inte kan vara hållbar. Ett annorlunda resonemang kan säga att det snarare var de specifika förhållandena i Tyskland under en viss period som tillät nazisterna att vilseleda större delen av sitt eget folk – och att de specifika förhållandena i Danmark gjorde att det nazistiska tankegodset aldrig fick fäste. Tänker man så blir konsekvensen att människor inte är förutbestämda till ondska. Människan är inte ond, utan god men svag.
I vår tid ställs vi inför besläktade moraliska frågor. Håller vi på människovärde och likabehandling oavsett människors bakgrund? Eller accepterar vi den envetna propaganda som vill definiera bort en del av våra landsmän ur samhället?