Riksbanken fortsatte på tisdagen sin plan med att återställa räntan till normalläge. Höjningen med 0,25 procentenheter ligger helt i linje med förväntningarna och bedömningen är att styrräntan kan ligga på nivån 3,6 procent om tre år, det första kvartalet 2014.
Ändå anklagas Riksbanken för hökaktighet. Pressen på direktionen är stor, även internt då ledamöterna Lars E O Svensson och Karolina Ekholm åter reserverar sig mot beslutet och den framtida räntebanan. Kritikerna anser att Riksbanken är ute efter att kyla av bostadsmarknaden och att man med sin räntepolitik hotar återhämtningen i industrin. Svenska exportföretag vill förstås inte ha en starkare krona, vilket blir följden då Sverige höjer räntan snabbare än euroländerna och centralbanken ECB.
Under medeltiden och det katolska inflytandet ansågs ränta vara ocker. Med Martin Luther och reformationen ökade acceptansen och sex procents ränta ansågs vara ”en skälig nivå”. Och även när Riksbanken bildades 150 år senare kom man fram till just sex procent, en nivå som sedan behölls under lång tid. Först när Sverige fick självägande bönder, med behov att låna pengar för att renovera gårdarna, började räntan att fluktuera på samma sätt som i dag.
Det går förstås inte att dra särskilt många paralleller mellan 1600-talet och den moderna, globaliserade ekonomin. Annat än att kanske sex procent fortfarande är att betrakta som en normalränta. Och ska vi betala sex procent på våra bolån ska Riksbankens styrränta ligga på drygt fyra procent. Dit är det ännu en bra bit kvar från dagens nivå på 1,5 procent.
Det är naturligt att bolånekunden som får dyrare bolån eller företaget som får mindre betalt för sina varor motsätter sig alla höjningar av räntan. Men man bör tänka på från vilken nivå höjningen sker. Räntan är på väg upp från nollränta och det är fortfarande mycket billigt att låna. Och kronkursen ligger i ”tigerekonomin Sverige” bara något över nivån från före finanskrisen.
Med fortsatt lågräntepolitik skulle inflationen snart börja stiga. Visst vore det lockande att följa ECB:s räntebana, att ”hämta hem vinsterna” och njuta av överflödet. Men i Sverige har vi tidigare sett vad en sådan politik lett till, på 1970- och 1980-talet. Kina upplever något liknande just nu och har nyligen tvingats till räntehöjningar för att hålla inflationen i schack.
Att hålla inflationen kring två procent är det enda penningpolitiska målet för Riksbanken. Att motverka bostadsbubblor och överhettning i ekonomin kan vara önskvärda bieffekter, men är inget huvudmål.
Det Sverige framför allt behöver för ekonomins återhämtning är en kylig Riksbanksledning som kan stå emot starka påtryckningar. Stefan Ingves mandatperiod går ut vid nästa årsskifte. De flesta tror att han fortsätter. Vi får hoppas att så blir fallet.