Senast visade sig detta i Nederländerna där valets stora segrare var partiet Groen Links (Grön vänster) och det socialliberala D66. Båda tog tydligt ställning för öppenhet, tolerans och fortsatt EU-samarbete. Geert Wilders EU- och muslimfientliga så kallade frihetsparti ökade något men inte på långa vägar så mycket som opinionsmätningarna tidigare hade visat.
Presidentvalet i Österrike gav samma besked – det så kallade Frihetspartiet, FPÖ, fick förfärande många röster men det räckte ändå inte till. De väljare som inte vill se en högerpopulist som landets statschef var fler. Det högerpopulistiska partiet Lag och Rättvisa (PIS) tycks förlora mark i Polen. Och utanför Europa styrs Kanada av Liberalerna och premiärminister Justin Trudeau, med en helt annan framtoning än Donald Trump söder om gränsen.
Kan samma mönster upprepas i Frankrike? Inför presidentvalets första omgång, den 23 april, ligger den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron något före Nationella frontens Marine Le Pen. Två tv-debatter har hållits och Macron har vunnit poäng i båda. Fortsätter valrörelsen som hittills så kommer den andra och avgörande valomgången att hållas mellan honom och Le Pen och det är rimligt att tro att Macron då får röster också från socialister och konservativa som vill förhindra att en högerextremist blir landets ledare.
Ingenting är säkert och Macron kan få både fördelar och problem genom att han inte har någon stark och etablerad partiapparat bakom sig – inte minst inför valet till Nationalförsamlingen som ska följa efter presidentvalet. Men det är värt att konstatera att också han profilerar sig på samma sätt som de partier som gick framåt i Nederländerna. Han talar väl om EU, vill se ett Frankrike som är öppet mot världen och som på samma gång släpper fram nya entreprenörer och behåller fungerande sociala skyddsnät.
I fransk politik är det lätt, både för politiker till höger och till vänster, att vinna röster på att motsätta sig liberaliseringar, öppenhet och rörlighet. Tilltron till staten är stor – överdrivet stor – både bland socialister och konservativa. När någon president eller minister försökt bryta blockeringar så har resultatet ofta blivit stora gatudemonstrationer och stor upphetsning ända in i parlamentet. Blir Emmanuel Macron president så kommer han att drabbas av samma motstånd.
Ändå drar han väljare i en utsträckning som få trodde var möjlig för ett par månader sedan. En förklaring är förstås de självförvållade problem som drabbat högerkandidaten Francois Fillon.
Men viktigast är nog att Macron vågar tala för den stora grupp väljare som inte vill se den franska republiken tas över av inskränkta nationalister. Här finns något att lära för partier i andra länder.
Håkan Holmberg