En livsfarlig armé
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I Ryssland är det annorlunda. I den ryska krigsmakten hamnar nyinryckta beväringar i vad som skulle kunna betecknas som "strukturellt betingad livsfara". I Ryssland , som i Sovjetunionen, är värnplikten två år. De som gör sitt andra år, "gubbarna", har enligt den perversa tradition som under lång tid utvecklats inom den ryska försvarsmakten rätt — och, groteskt nog, skyldighet — att terrorisera och misshandla nykomlingarna. Ordet mobbning, som beskriver en företeelse som kan vara fruktansvärd nog, förefaller för milt i sammanhanget.
På Aftonbladets kultursida i söndags publicerade den ryska journalisten Anna Politkovskaja en nedtonad, faktarik och rent hjärtskärande redogörelse för våldet och övergreppen i den ryska armén.
Hon berättar om Andrej Sytjev, nyinryckt hösten 2005. På nyårsafton roade sig "gubbarna" med att trakassera åtta nyinryckta soldater. Sytjev vägrade att "underordna sig deras "sexuella infall". Han "korsfästes" då, blev fastbunden med armar och ben vid stolar och pallar. Plågoandarna lade sig att sova.
När han befriades efter några timmar bad han om läkarvård — men fick ännu mer misshandel. Och så pågick det i en vecka. När han då, yrande och ur stånd att röra sig, äntligen fördes till ett allmänt sjukhus fick han omedelbart bägge benen , och sina könsorgan, amputerade.
Ett tragiskt undantag kanske någon tror. Nej, Anna Politkovskaja räknar upp ett antal ytterligare fall av liknande slag. Den vidriga sanningen är att denna företeelse är regel, inte undantag. Varje år dödas, lemlästas, misshandlas och förnedras många tusen värnpliktiga i den ryska armén.
Det ligger i sakens natur att de som kan undvika militärtjänsten gör det. Har man rika föräldrar går det att muta sig fri. I andra fall försöker föräld-rarna så gott det går att skydda sina söner. Svarar inte i telefon, öppnar inte dörren, skickar i väg sönerna till släktingar i avlägsna byar.
Det är, som alla förstår, inte överklassens söner som gör lumpen i dagens Ryssland ...
Nå, frågar sig Politkovskaja, hur reagerar makten? Borde inte försvarsministern själv ha lämnat in sin avskedsansökan efter fallet Sytjev? Och borde han inte ha sparkats om detta inte skedde?
@3a Text:Men försvarsminister Sergej Ivanov — "en av vår tids fräckaste statsmän", med Politkovskajas ord — sitter lugn och trygg. Han är gammal vän till president Putin och med samma KGB-förflutna i S:t Petersburg som denne.
"Lögn och förbannad dikt", blev hans cyniska svar när medborgarrättsaktivister lämnade fram 9 000 namnunderskrifter med krav på hans avgång med anledning av fallet Sytjev.
Den mannen utsågs nyligen till vice premiärminister, utöver posten som försvarsminister, och nämns ofta som en av huvudkandidaterna till att efterträda Vladimir Putin när hans mandat utlöper om två år.
Vilken framtid kan ett land hoppas på som låter sin egen militär systematiskt mörda och lemlästa sina söner?