Hur stor var risken för en amerikansk statskonkurs? De flesta bedömare tycks ha räknat med att den aldrig var särskilt stor. Precis som vid tidigare tillfällen så skulle de politiker som vägrade samarbeta om statsbudgeten och lånetaket backa tillbaka från stupet i absolut sista sekunden.
De gjorde de också, och därför var glädjereaktionerna på världens börser måttliga i går. Man hade redan räknat med den utgång som krisen fick.
Men lösningen är bara tillfällig. Redan i början av nästa år kan nya utpressningsförsök från representanthusets mest konservativa medlemmar komma.
Demokraterna har i det korta perspektivet vunnit en stor seger och förnuftiga republikaner, som förre presidentkandidaten John McCain, uppmanar andra till större realism. Men för de mest extrema, inom den så kallade Tea Partyrörelsen, handlar det inte om realism och kompromisser utan om en strid mot det radikalt onda, i form av president Obama, demokraterna och sjukvårdsreformen.
Att Obama skulle gå med att lägga ned en reform som godkänts både av Högsta domstolen och genom utgången av presidentvalet 2012 var uteslutet, men spelade ingen roll för Tea Party-aktivisterna. Voteringssiffrorna illustrerar problemet. Så många som 144 republikanska ledamöter av representanthuset röstade mot den uppgörelse som tillfälligt löste budgetkrisen. För dem var en statsbankrutt inte avskräckande – eftersom de utgår från att staten i sig är ond och nästan inte har några legitima uppgifter alls
Ingen vet exakt vad som hade hänt med världsekonomin om krislösningen hade uteblivit. Men effekterna hade blivit stora – inte minst för Sverige som är en liten och öppen ekonomi och beroende av exportvaror som är känsliga för konjunkturens svängningar.
Lägre tillväxt i hela världen och åtföljande lägre svensk export hade lett till lägre svensk konsumtion och färre jobb. Om dollarn förlorat sin ställning som ledande internationellt gångbar valuta hade världshandeln påverkats starkt i negativ riktning. Sparande och pensioner, inte bara i Sverige, kunde ha urholkats drastiskt om amerikanska statsobligationer hade förlorat sitt värde. Bolånen hade kanske legat kvar på ytterst låga nivåer under lång tid, men det hade ju då hängt ihop med att tillväxten hade uteblivit.
Så gick det nu inte, men faran är långt ifrån över. Och grundproblemet är alltså inte att USA har en ofattbart stor statsskuld eller ett väldigt lånebehov. Det riktigt stora problemet är att låsningarna i kongressen gör att en långsiktig politik för att åter få igång den ekonomiska tillväxten och steg för steg få bättre balans i statens finanser saboteras av krafter som hellre slår hela spelet över ända än inlåter sig på samtal med en motpart som man beskriver som ett dödligt hot mot amerikanernas frihet.
Just som den amerikanska ekonomin började visa tecken på att tillfriskna efter Lehman Brothers-kraschen 2008 var extremisterna bland kongressens republikaner beredda att utlösa en statsfinansiell katastrof.
Och det handlar om mycket mer än bara ekonomi. USA:s ställning som supermakt och en stabiliserande faktor i den internationella politiken hotas. Under krisveckorna i höst tvingades president Obama avstå från ett viktigt toppmöte i Asien och därmed lämna fältet fritt för andra krafter, i synnerhet Kina.
Tea Partyrörelsen har lidit ett stort nederlag, men det påverkar knappast hur dess medlemmar – som den hejdlöst extreme Texassenatorn Ted Cruz – kommer att agera. Och de mer måttfullt konservativa har redan tidigare lyckats driva igenom svepande neddragningar av offentliga utgifter utan motsvarande skattehöjningar för att få budgeten i bättre balans. Som den politiske analytikern Peter Beinart skriver så har kompromisslösheten redan flyttat gränserna för vad som anses tänkbart längre åt höger än vad som någon gång tidigare varit tänkbart.
Till stor del hänger detta samman med lågt valdeltagande och valkretsgränser som dras om för att maximera antalet säkra republikanska mandat i kongressen. I dessa valkretsar slås sansade republikaner ofta ut i primärvalen av de extremaste aktivisterna – ett fenomen som fick genomslag i stor skala 2010. En förändring är nödvändig, men lär inte komma förrän fler amerikaner börjar rösta också i kongressvalen.