Abortfrågan är på tapeten. I Texas beslutade senaten för några dagar sedan att införa en strängare abortlag. I Chile förvägras en elvaårig flicka abort, trots att hon utsatts för övergrepp. Bristen på lagliga och säkra aborter resulterar i ett enormt lidande över hela världen. Abortmotståndarna hävdar att de försvarar varje människas rätt till liv. Det är en uppfattning som i praktiken resulterar i att närmare 80 000 kvinnor mister livet varje år.
Europa borde gå i bräschen för kvinnors rättigheter och rätten till fri abort. Så är emellertid inte fallet. Irland tillåter nu abort om kvinnans liv är hotat eller om risk för självmord föreligger, men beslutet följdes av massiva protester i det strängt katolska landet. I höst väntas Litauens parlament rösta igenom en lag som förbjuder abort med undantag för våldtäkt eller hälsokomplikationer. Även i Ungern och Spanien förs diskussioner om eventuella begränsningar.
Debatten om fri abort rör fundamentala moraliska frågeställningar. Lyckligtvis har den liberala linjen varit rådande i Sverige sedan abortlagen ändrades 1975, men i övriga Europa ser situationen olika ut. I Irland, Polen och på Malta är aborträtten kraftigt begränsad eller obefintlig.
EU betraktar fri abort inte som en mänsklig rättighet utan som en hälsofråga. Därför är det upp till varje land att besluta om lagstiftningen. Faktum är att EU inte ens vågar diskutera frågan. Ett direktiv från Bryssel rörande aborträtt skulle förmodligen reta gallfeber på konservativa regeringar över hela kontinenten.
Det är tragiskt. EU beskrivs ofta som ett frihetsprojekt, grundat på gemensamma föreställningar om mänskliga fri- och rättigheter. Uppenbarligen räknas kvinnors rätt att själv styra över den reproduktiva förmågan inte till dessa. Det anses betydelsefullt för EU att bestämma över hur snus ska smaka, men att garantera hälften av unionens befolkning en grundläggande rättighet bedöms däremot som en angelägenhet för varje medlemsland.
Diskussionen om abort skapar dålig stämning. Det finns dock fler skäl för progressiva krafter att inte pådriva en gemensam abortlagstiftning i unionen. En harmonisering skulle troligtvis medföra att den svenska lagstiftningen kompromissas och inskränks. Det är fullkomligt otänkbart att Polen eller Malta skulle acceptera fri abort till vecka 18 vid en överenskommelse.
Värdekonservativa krafter lär alltså sätta stopp för varje initiativ till fri abort inom hela EU. Men Sverige och andra progressiva länder kan inte sitta och rulla tummarna när kvinnor riskerar livet genom osäkra, illegala aborter. Att stödja lokala aktivister är viktigt, liksom att välkomna kvinnor att göra abort i Sverige, oavsett deras motiv. Även om jämställdheten vinner mark i många länder är striden om rätten över den egna kroppen är långtifrån vunnen.