En nödvändig och klok kompromiss
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är ett naturligt och välkommet steg. Efter att centerpartiet nyligen gav upp energisamarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet och partiledaren Maud Olofsson fastslog att hon inte tror att det går att stänga någon kärnkraftsreaktor under nästa mandatperiod var det högst rimligt att även folkpartiet visade kompromissvija.Nu har det skett och därmed har Allians för Sverige avfört ännu en potentiellt mycket besvärlig inbördes stridsfråga från dagordningen.
Det är en kompromiss där det inte finns segrare eller förlorare, där inget av partierna tvingats göra våld på sin övertygelse - och där bägge visat prov på respekt för och inlevelse med den andre.
Uppgörelsen gäller de fyra år som nästa mandatperiod omfattar. Den perioden är inte längre än att respektive parti kan enas om ett moratorium i fråga om kärnkraften, utan att något av dem behöver ändra åsikt eller, för den delen, förlora ansiktet.
I sak handlar det alltså om mycket begränsade temporära positionsförskjutningar, där centern fått göra den största reträtten genom att lämna energisamarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Det var å andra sidan ett alldeles ofrånkomligt steg, eftersom ett separat samarbete med den s k vänsterkartellen, hela eller delar av den, på ett viktigt politiskt sakområde stred mot själva idén bakom Allians för Sverige - och hade varit helt omöjlig att upprätthålla i händelse av regeringsskifte.
Det räcker med att se tillbaka på Sveriges politiska historia under det senaste tredjedels seklet för att se, den inte minst symbolska, betydelsen av det som skett som ett resultat av en måttlig, men samordnad positionsförändring. Energifrågan i allmänhet, och kärnkraftsfrågan i synnerhet, har sugit musten ur de borgerliga i decennier, vållat split och splittring, fällt regeringar.
Nu är frågan löst för de kommande fyra åren. Man kan förstås undra hur mycket det är värt om den kommer tillbaka som den stora splittrande frågan till mandatperioden 2010-2014.
Om detta kan naturligtvis ingen i dag ha någon välgrundad uppfattning. Om den uppgörelse som nu uppnåtts vårdas, vilket det finns anledning att hoppas, borde förutsättningarna att kunna hantera frågan även framöver kunna vara hyggliga. Man skall inte heller bortse från att frågan kan förlora mycket av sin nuvarande laddning efter fyra år av "vapenvila". Det skall ju inte heller uteslutas att sakläget i frågan kan förändras ytterligare i riktning mot en avdramatisering av kärnkraften, så som tendensen varit under decennierna efter Tjernobyl-haveriet.
Det skulle, för att ta till ett understatement, inte förvåna om det rödgröna regeringsblocket skulle ta sig för att börja moralisera över det inträffade. Det kan ligga nära till hands när det som nyss var en ständig, och närmast självspelande påminnelse om borgerlig splittring och politisk oförmåga plötsligt rycks bort.
Men svaret på det är i så fall givet. För den närmaste mandatperioden kan väljarna räkna med att det finns en uppgörelse om vilken energipolitik som en alliansregering kommer att föra.
Hur det däremot kommer att se ut inom det rödgröna blocket är det ingen som vet, i energipolitiken lika lite som i fråga om politiken i övrigt.
Vilken är den s k vänsterkartellens konkreta linje i fråga om kärnkraften under den kommande mandatperioden? Är det socialdemokraternas och vänsterpartiets av centern nu övergivna linje som skall gälla? Hur går den i så fall ihop med miljöpartiets linje?
Miljöpartiet tyckte ju att uppgörelsen med centern var alldeles för mesig för att kunna biträdas.
Miljöpolitiken i allmänhet, och energipolitiken inte minst, behöver föras med långsiktighet och konsekvens. Allians för Sverige har på senare tid skapat förutsättningarna för det. Socialdemokraternas och
stödpartiernas alternativ är ovisshet och splittring.