En ny chans för Irak
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
förgrundsfigur, Abu Musab al-Zarqawi, och ett antal av hans medarbetare dödats. Väl så viktigt är att Iraks nya regering i går blev fullständig.
I den regering som nyligen presenterades av premiärminister Nuri al-Maliki saknades både försvars- och inrikesminister. De stora politiska grupperna, med förankring bland shiamuslimer, sunnimuslimer och kurder hade inte kunnat enas om kandidater
till dessa nyckelbefattningar. Men i går godkände parlamentet en kurdisk säkerhetsminister, en shiamuslimsk inrikesminister och en sunnimuslimsk försvarsminister.
Därmed finns, åtminstone i princip, förutsättningar för att regeringen i enighet ska kunna ta sig an våldet och laglösheten i landet. Men för att detta ska lyckas krävs att polis, militär och säkerhetstjänst inte kan uppfattas som verktyg för militanta shiiter att ta revansch på sunniterna som gynnades under Saddam Hussein och att lojaliteten med hela landet är starkare än lojaliteten med den egna gruppen, både inom regeringen som sådan och inom de olika
statsorganen.
Invasionen 2003 störtade en av världens värsta förtryckarregimer men den nästan obefintliga planeringen för vad som kunde hända därefter gjorde i stället Irak till en öppen spelplan för al-Qaida. Abu Musab al-Zarqawi ansåg sig naturligtvis föra krig mot USA eller västvärlden, men i al-Qaidas världsbild är detta bara en sida av ett krig som också måste föras mot andra "fiender till Gud", t ex Iraks shiamuslimska folkmajoritet. De barbariska dåd som förknippas med "al-Qaida i Mesopotamien", som Zarqawis grupp kallar sig, bär syn för sägen.
Det sekteristiska våldet i Irak inleddes av Zarqawis grupp (om man bortser från tidigare våld mot kurder och shiiter under Saddam Husseins tid) men har numera fått ett betydligt större omfång. I delar av
landet råder i dag närmst anarki. Olika sunni- och shiamuslimska milisgrupper attackerar både varandra och den lokala civilbefolkning som hör till "fel" grupp. Gränsen mellan sekteristiskt motiverade milis- och terrorgrupper och rent kriminella gäng är ofta oklar.
I verkligheten är al-Qaida i dag snarare ett "varumärke" än en sammanhållen organisation. Därför kan man inte räkna med att Zarqawis död får någon omedelbar effekt på den typ av terror som förknippas med dennes grupp. Tvärtom finns det skäl att tro att olika lokala "entreprenörer", både i Irak och i andra länder, försöker hämnas och samtidigt etablera sig som Zarqawis arvtagare. Men också Zarqawi var en "entreprenör" som kan ha haft del i ansvaret för flera terrordåd utanför Irak. Ett sådant var
den attack mot tre hotell i Jordaniens huvudstad Amman i höstas som krävde 54 männi-skors (alla muslimers) liv. Zarqawi bad sedan om "ursäkt" samtidigt som han beskrev hotellen som hemvist för synd och omoral. Det förvånar inte att Jordaniens underrättelsetjänst sägs ha medverkat till attacken mot honom.
Den avgörande frågan i i Irak i dag är när landets regering kan ta över ansvaret för säkerheten. Iraks politiker ur olika läger har länge sysslat med att ansvarslöst försöka manövrera ut varandra, i förlitan på att det svåra arbetet med att skapa större säkerhet ändå sköts av ockupationstrupperna. USA kan inte lämna Irak genast men en klar reträttplan kan vara det som behövs för att regeringen själv ska inse vad som krävs.