De gatstenar som var ammunition under 1960-talets motsvarighet till "Reclaim the city" är nu tillbaka. Den lätt konservative Uppsalabon undrar, under sitt paraply, vad det är för galningar som härjar i staden? Och så tänker han på alla de cyklister som med freudiansk dödslängtan ivrigt trampar fram för att testa reaktionshastigheten hos stadens hårt prövade busschaufförer. Och på de cykelterrorister vars omsorg om miljö sträcker sig så långt att de sparar energi genom att helt avstå från nödig belysning. Samt genom att ständigt välja oväntade genvägar, inte sällan där han försöker gå. Allt är kort sagt som vanligt i Uppsala.
Men inte riktigt. Det etablissemang som just förlorat makten och härligheten befinner sig fortfarande i ett slags chocktillstånd över att de nya makthavarna verkligen ändrar på politiken.
Det är som om stora delar av det före detta ledarskiktet skulle behöva gå en slags grundkurs i demokratins spelregler. Makten ligger hos väljarna, inte hos dem som valt att vänja sig vid den.
Och över hälften av dem som nu röstade ville ha en förändring, en icke ovanlig företeelse i andra europeiska stater men nära nog ett trauma här i Sverige. På så sätt är detta en ovanlig svensk höst. Att det verkligen var sant stod klart om inte förr så när den nya regeringen trädde fram för en tid sedan. Var å yrkets vägnar i riksdagen och lyssnade när den långa regeringsförklaringen läste upp. Kunde med viss tillfredsställelse konstatera att två av de halvdussinet spontana applåderna kom när statsministern talade om forskning och kunskap. Inte illa. Än bättre blir det när det genomförs.
Men efter det har det inte gått så lysande för den nya ministären. Nej, problemen började i själva verket i samma ögonblick den presenterades. Redan när hopen av journalister var större runt Carl Bildt än runt Reinfeldt i Sammanbindningsbanan anade man oråd. För när medias intresse för personer ökar så minskar orken att sätta sig in i mera komplexa politiska frågor. Vem bryr sig om politik, låt oss prata privata pengar! Låt oss gena; låt oss leta kvitton! På så sätt får vi allt mera en slags skenbevakning av makten som slår åt höger och åt vänster. Toblerone eller tv-avgift, det kvittar lika.
En speciell krydda i det här drevet var naturligtvis att de som drabbades värst själva var journalister. Politiker och journalister är som bekant de två grupper som har lägst förtroende hos allmänheten. Mot den bakgrunden har de här turerna haft många drag av en Strindbergs Dödsdansen. Men mest har det hela ändå varit en ny offerrunda åt ett av de verklig stora helgonen i det sekulariserade Sverige i dag, Sankt Skenhelig.
Allvarligare är att för varje sådan här skenjakt så sjunker intresset för de viktiga frågorna. Frågor som: Vad händer egentligen med jordens klimat? Hur skall 9 miljoner människor hävda sig på det globala marknadstorget? Och hur skall fler få riktiga arbeten i vårt samhälle? Kan vi ta hand om de gamla och de som verkligen är sjuka? Och den ständiga frågan; vem granskar granskaren?
I det sammanhanget skall man inte glömma bort public service. Det är kanske inte en så stor fråga som vi som står mitt uppe i den tror, men den är inte heller liten. Den handlar om vad som är viktigt och mindre väsentligt på den officiella scenen. Och om de licensfinansierade kanalerna har en egen hållning i den frågan. För paradoxalt nog så är behovet av kunskap och kvalitet större än någonsin i en tid när gratisinformation och reklamblad regnar som höstlöv över oss. Och om inte de licensfinansierade medierna vågar ta sin publik på allvar och ger dem kvalitet och kunskap är det svårt att se varför någon skall betala till bolagen framöver, minister eller ej.
I snart trettio år som journalist har jag levt med kravet att "nå de unga läsarna, lyssnarna och tittarna". Nu har jag en fråga; växer de aldrig upp? Är det inte rent av de äldres uppgift att se till att de unga blir vuxna? Att berätta att livet handlar om mera än designade idolytor och silikonsken? Att bidra till upplysningen och inte till skenet?
Jan-Olov Johansson | Vetenskapsjournalist och fristående kolumnist