En ny roll för Tony Blair
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Underhuset skulle inom kort behandla lagförslaget om en folkomröstning och fastställa ett datum. Men något förslag läggs inte fram så länge som ingen vet vad som händer med författningen efter nej-segrarna i Frankrike och Nederländerna. I princip kan frågan om en folkomröstning aktualiseras senare, säger premiärminister Tony Blair.
Därmed har den brittiska regeringen satt press på övriga EU-regeringar, och i synnerhet de i Frankrike, Nederländerna och Tyskland inför toppmötet den kommande helgen. Det är Frankrike och Nederländerna som skapat
den situation som nu uppstått och som måste klargöra hur de ser på EU:s framtid. Och eftersom Frankrike och Tyskland från början varit de drivande länderna i integrationsarbetet måste också Tyskland, som sagt ja till författningen, klargöra hur man vill gå vidare.
För Tony Blair, som en gång lovade en brittisk folkomröstning för att slippa en besvärande fråga inför parlamentsvalet, har händelseutvecklingen öppnat intressanta perspektiv. Han hör själv till de mer EU-vänliga brittiska politikerna och hoppades säkert från början att författningen skulle antas med eller utan folkomröstning både i Storbritannien och i övriga EU-länder.
Men just när han själv och Storbritannien ska tillträda som EU-ordförande för andra halvan av år 2005 har hela författningen fallit. Händelseutvecklingen har därmed gett Blair möjlighet att i stället spela en helt annan roll än den planerade och i stället anknyta till den distanserade hållning till EU som dominerat under tidigare premiärministrar.
När Storbritannien valde att ansluta sig till EU trodde många av dåtidens politiker att man dels skulle kunna bromsa utvecklingen av det från början rent ekonomiska samarbetet till en politisk union, dels att man skulle kunna förhindra att Frankrike och Tyskland dominerade Europas politik. Nu tycks båda dessa ambitioner gå i uppfyllelse utan att britterna själva behövt anstränga sig alls.
Blair har alltså fått ett tillfälle att ta initiativ som kan driva EU:s utveckling åt ett annat håll än det som symboliseras av den avvisade författningen. Lyckas han med det så får han också möjlighet att om några år avgå som premiärminister med en påtaglig framgång i bagaget. Alla inser att frestelsen är stor och Frankrike och Tyskland har redan uppmanat övriga EU-länder att gå vidare med ratificeringen av författningen. Vid toppmötet i helgen väntas Gerhard Schröder, för att förekomma eventuella brittiska utspel, föreslå en lång tankepaus — förmodligen minst lika lång som det brittiska ordförandeskapet.
Vad Tony Blair verkligen vill är ännu inte tydligt — och inte vad någon annan vill heller. Klart står dock att det är vilseledande att tala om en "kompromiss" som lösning på EU:s kris. Kompromissen var ju författningen och den har avvisats. Men någon form av byteshandel mellan EU:s ledande stater lär bli ofrånkomlig för att unionen ska fungera. Logiken tycks tala emot Schröders långa paus.