De sista bitarna faller nu på plats och i april väntas Nord Streams första rörledning vara färdig. Det är 122 mil storpolitik som håller på att läggas i Östersjön, och man bör förstås inte bli förvånad över att Nord Stream-projektet uppfattas av ryska staten som ett tungt säkerhetspolitiskt intresse. Det märkliga är snarare att Sverige, och EU som helhet, tycks ha varit så långsamma att dra samma slutsats.
Nord Stream syftar till att tjuvkoppla sig förbi stater som Polen och Ukraina, och säkra direkt tillgång till den västeuropeiska energimarknaden, för att på så vis cementera Rysslands ställning som dominerande energileverantör till EU. Därmed vinner Moskva både en stadig inkomst, en garanti mot alltför hårda europeiska påtryckningar, och ett visst politiskt inflytande över unionen.
Ryssland är inte längre Sovjetunionen, varken en ideologiskt grundad stat eller en supermakt, och det kalla kriget är över. Den ryska gaspolitiken syftar till att tjäna landets och regimens ekonomiska och politiska intressen, inte till världsrevolution. Sannolikt skulle de flesta regeringar, även i demokratiska stater, ha agerat ungefär likadant om de satt i samma sits.
Men det är inte bara på det ekonomiska området som utvecklingen i Ryssland ger skäl till oro. De senaste åren har Moskva satsat stora summor på militär upprustning, och den ryska militärnärvaron utanför vår östkust är nu större än den varit på över 20 år.
Med NordStream dras en av Rysslands och Västeuropas viktigaste ekonomiska artärer visserligen på internationellt vatten men genom svensk ekonomisk zon, vilket skapat en helt ny säkerhetspolitisk geografi i vårt närområde. Men varken detta eller exempelvis Georgienkriget 2008 har tillåtits påverka svensk säkerhetspolitik nämnvärt.
Vår försvarsdebatt rullar obekymrat vidare, som om muren just fallit och de enda tänkbara säkerhetsproblemen för Sverige var småskalig terrorism och global uppvärmning.
Grundproblemet, gasberoendet, är svårt att göra någonting åt på kort sikt. Det finns inga bra alternativ till Ryssland. I söder är Libyen och Algeriet de viktigaste leverantörerna, och den som inte tvivlat på Nordafrikas stabilitet tidigare lär göra det nu. I sydöst står Centralasiens exsovjetiska stater under starkt ryskt inflytande, och är varken mer demokratiska eller politiskt solidare än de arabiska olje- och gasexportörerna.
Energisparande åtgärder och utvecklingen av alternativa energikällor är den enda vägen ur detta dilemma, men det kräver både tid, resurser och politisk vilja – och åtminstone det senare saknas. Tills vidare är vi därför kedjade med rörledning till Ryssland, och det är bara att gilla läget. Återstår att bruka de instrument som står oss till buds: att sträva efter politisk avspänning, uppmuntra demokratiska reformer och ett sunt ekonomiskt utbyte och, sist men inte minst, bedriva en ansvarsfull försvarspolitik.