En ny stormakt stiger in
Indiens premiärminister Manmohan Singh togs emot i Washington på ett sätt som bara är förbehållet presidentens allra viktigaste gäster. Tydligare kan inte det nya proklamerade "partnerskapet" mellan USA och Indien markeras.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I dag är bilden en helt annan. Sovjetunionen är borta, Pakistan har svåra inre problem medan Indien allt mer framstår som en av det nya århundradets stormakter och en motvikt till det totalitära Kina när det gäller inflytande i resten av Asien. Indien har också det gemensamt med USA att man attackerats av religiösa fanatiker.
Indiens ekonomi tyngs fortfarande av åtskilligt gammalt regleringstänkande. Men trenden går sakta men säkert åt andra hållet och landets ekonomiska tillväxt är imponerande.
I Indien finns inte bara fattigdom utan också världens största medelklass. Många indier har hög utbildning och t o m engelska som modersmål. Även om tillväxtsiffrorna i Kina är ännu högre så är det sannolikt att det demokratiska Indien långsiktigt har bättre möjligheter att förena hög tillväxt med god fördelning och social stabilitet.
Indiens exempel kan verksamt bidra till att ge ny legitimitet åt den amerikanska utrikespolitikens ambition att sprida demokratiska värderingar. Indiens potential som handelspartner och som partner i utvecklingsprojekt inom så skiftande områden som rymdteknologi och jordbruk kan inte underskattas.
Däremot är det säkerligen alldeles för enkelt att se Indien som en blivande militär motpol till Kina, vars upprustning i dag är en växande källa till amerikansk oro. Indien vill erkännas som stormakt och kärnvapenmakt på samma villkor som Kina men har för den skull inget intresse av någon konfrontation, vare sig med Kina eller med Kinas gamla allierade Pakistan. Det senaste året har också sett fler och mer framgångsrika försök än på länge att avveckla den mest akuta konflikten med Pakistan, den om det muslimskt dominerade Kashmir.
Att Bushadministrationen gärna går Indien till mötes i dessa avseenden är begripligt, men den metod man har valt är riskabel. I stället för att stödja Indiens krav på permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd har Bush signalerat att det amerikanska embargot mot Indien när det gäller export av kärnkraftsteknologi ska hävas.
Indien är knappast mer oansvarigt än någon av de etablerade kärnvapenmakterna och har i utbyte mot löftet från Bush klargjort att man inte kommer att sälja vidare kärnteknologi till andra länder, att det civila kärnkraftsprogrammet ska öppnas för inspektioner från FN.s atomenergiorgan IAEA och att inga nya provsprängningar ska genomföras. Men landet har inte desto mindre — i likhet med Pakistan — ställt sig vid sidan av icke-spridningsavtalet och utvecklat kärnvapen på egen hand.
Någon sorts arrangemang som för in de tre stater — Indien, Pakistan och Israel — som har kärnvapen men samtidigt står utanför icke-spridningsavtalet under ett internationellt accepterat regelverk för kärnteknologi behövs. Men USA väljer nu att på egen hand försöka skapa särskilda regler för Indien. Självklart bidrar det till att icke-spridningsavtalet undermineras.
Man kan vänta sig motstånd mot Bushs nya linje både i kongressen och från övriga kärnvapenmakter. Vad slutresultatet blir vet ingen säkert. Men man kan räkna med att om Indien får särskild behandling av USA så kommer Pakistan, som är betydligt mindre politiskt stabilt, att kräva detsamma. Samtidigt blir det svårare för USA att försöka avhålla t ex Ryssland från att sälja kärnteknologi till Iran, eller att uppnå internationell samsyn när det gäller behandlingen av Nordkorea.
Fördjupade kontakter mellan Indien, USA och övriga västländer kan bara välkomnas. Men frågan är om USA verkligen har en genomtänkt strategi när det gäller kärnvapenspridning. Eller är det så att man med öppna ögon har gett upp ambitionen att vidmakthålla icke-spridningsavtalet?