En obekväm rapport om Iran
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Mot denna bakgrund kan man ifrågasätta att Bushadministrationen fortfarande står fast vid att Irans kärnvapenkompetens utgör en stor fara för global säkerhet. När USA uppmanar världen att öka trycket på Iran trots att landet inte har ett aktivt kärnvapenprogram, vilket är då motivet bakom denna konfrontationslinje?
Kanske är motivet att hålla tillbaka Irans ekonomiska utveckling lika viktigt som kärnvapenfrågan. Det skulle i så fall rimma väl både med strategin gentemot Sovjetunionen under kalla kriget och med den strategi som av många Washingtonpolitiker förespråkas i relationerna till Kina idag.
Det finns, inte minst inom amerikansk politik, en föreställning om att spridningen av demokratiska styrelseskick blivit en närmast självgående process efter kalla kriget som, med hjälp på traven här och där, långsamt kommer att skapa en värld av demokratisk fred. Men det var inte demokratin som vann kalla kriget. Det var det kapitalistiska ekonomiska systemet. Många stater anammar idag effektivt marknadsekonomiska element i kombination med icke-demokratiska styrelseskick.
Det är möjligt att den kombinationen kan visa sig långsiktigt hållbar, och i takt med dessa länders ekonomiska utveckling möjliggöra ett helt annat globalt politiskt landskap i en inte alltför avlägsen framtid. I så fall kan USA och västvärlden snart stå vid ett vägskäl. När den ekonomiska överlägsenheten inte längre finns går det inte att satsa på att vinna ännu ett kallt krig. Antingen tvingas man snart intensifiera arbetet med att försvaga och underminera tänkbara framtida fiender, men cementerar då de antagonistiska relationerna. Eller också tvingas man till eftergifter gentemot icke-demokratiska regimer som kan komma att balansera västs makt i åtminstone vissa regioner. Tanken är obekväm, men denna avvägning kan så småningom komma att bli avgörande för våra relationer med länder som Iran, Kina och Ryssland, och därmed för förutsättningarna för global säkerhet.
Ytterst handlar det om vilket slags relationer västvärlden väljer att ha med ekonomiskt, politiskt och militärt starka icke-demokratiska regimer. USA har hittills inte behövt ta ställning till om, och i så fall hur, man ska bygga förtroende och fredliga relationer med icke-demokratiska stater som har den ekonomiska och militära kapaciteten, om än inte nödvändigtvis viljan, att utgöra ett reellt hot mot landets säkerhet. Låt oss hoppas att den amerikanska underrättelsevärderingens bedömning kan leda politiken i en mer diplomatisk riktning under nästa administration.