En obekväm sanning för Uppsala
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
På det lokala planet är det dock svårare att få ansvariga att se problemen i vitögat. Så länge det mesta ser ut att rulla på i gamla hjulspår finns det ingen anledning att förändra beteendet, tycks många lokala politiker resonera.
Ett exempel på detta är kommunledningen i Uppsala. Ibland höjs rösten så att man tror att de fyra partierna ändå inser att också Uppsala på något vis måste göra sitt för att sänka utsläppen, men lika ofta får man exempel på motsatsen.
I början på denna vecka framgick det till exempel i en artikel i UNT:s klimatserie att kommunledningen saknar en plan för hur klimatförändringarna ska hanteras. Mest tycks det handla om hur räddningstjänsten ska kunna gripa in för den händelse Fyrisån kommer att svämma över.
Och ingen kan ha missat att den klimatfaktor som med en medveten politik går att styra, trafikpolitiken, inte tas på allvar. Den borgerliga kommunledningens mest uttalade policy har hittills gått ut på att så långt det går underlätta för den lokala biltrafiken att ta sig fram i stadsrummet.
Uppsala kan på ett sätt sägas ha ett gynnsamt utgångsläge eftersom staden saknar industrier med stora utsläpp. Följaktligen producerar Uppsalaborna minde mängd koldioxidutsläpp per person än normalsvensken.
Men det betyder ju att Uppsalabon då måste bidra till minskningen på andra sätt. Som bekant är då trafiken en viktig komponent i förändringsmönstret.
Men här ligger Uppsala sannerligen inte i täten utan kör på i ullstrumporna som om all världens olja står till förfogande i evighet och som om utsläppen drabbar andra kommuner men inte Uppsala.
Även om all världens samlade klimatexpertis skulle ha fel om framtiden finns redan i dag obehagliga fakta som visar att Uppsala ändå måste göra något åt sina utsläpp från trafiken. Det finns vissa partier i staden som har så höga utsläpp att de tangerar det som är hälsovådligt och partikelutsläppen från trafiken är också besvärande och borde omgående minska.
Trafikpolitiken måste läggas om, både i det långsiktiga perspektivet och i det kortsiktiga. Det går inte att längre blunda för att biltrafiken i innerstaden skapar så mycket skada att den äventyrar Uppsalas framtid som en stad där det är hälsosamt att leva.
Det betyder att trafikbeteendet måste förändras så att fler går, cyklar eller åker kollektivt och att färre tar bilen. Det betyder i sin tur att hindren för privatbilismens framkomlighet måste bli fler och att kollektivtrafikens hinder blir färre. En obekväm sanning för Uppsala.