Det kan verka logiskt för den med vänstersympatier att vara emot vinster i välfärdsföretagen. Skattepengar ska gå till välfärden, inte till privata vinstuttag, och därmed basta. Åtta av tio svenskar tycker också att skattepengar som är avsedda för välfärden ska gå just till välfärden. Det visade en undersökning av Novus som LO beställde i september och som man sedan dess hänvisat till med jämna mellanrum.
Igår presenterade LO på DN Debatt sitt förslag om hur vinsterna i välfärdssektorn ska begränsas. Enligt förslaget ska vård, skola och omsorg enbart kunna bedrivas av icke vinstdrivande aktörer samt av en helt ny bolagsform, samhällsbolag, som får ta ut statslåneräntan plus en procent av kapitalet i vinst. Avsändare är ett enigt LO, samtliga 14 förbund, och som mottagare ska i första hand Stefan Löfven och S-ledningen ses.
LO har redan ett kongressbeslut om en non profit-princip i välfärden från i våras, och man driver Socialdemokraterna framför sig i frågan (S-kongressen äger rum i vår). Men vad är det som får Löfven att vrida sig som en mask och ta avstånd från ett vinsttak? Och vad är det som gör att inte en stor majoritet svenskar står bakom LO i frågan om vinster i välfärden?
De flesta som använder välfärdstjänster har valt sin läkare, sin skola eller sitt äldreboende för att man tycker att kvaliteten där är den bästa. Efter 20 år med valfrihet är det naturligt att kunna ställa krav på verksamheten för att få valuta för sina skattepengar. Inte minst är det viktigt att den utförare, privat eller offentlig, som brister i kvalitet kan väljas bort. Vi vill inte betala för det som inte håller måttet.
Detta är vardagen för miljontals svenskar på 2010-talet. Och för alla lärare, sjuksköterskor och biträden har det blivit naturligt att kunna välja arbetsgivare, att påverka sitt jobb och utvecklas efter en inriktning man tror på, som anställd eller som egen företagare. Stefan Löfven är naturligtvis livrädd för att slå in en kil i denna vardag, att strypa den kreativitet som kommit till uttryck i välfärdssektorn under två decennier.
Allt är förstås inte frid och fröjd i välfärdssektorn och det finns även strukturella problem som avancerad skatteplanering, koncernbildningar som leder till nya monopolsituationer och bristen på insyn i privatdrivna välfärdsinrättningar. Detta vill säkert en majoritet av svenskarna göra någonting åt, det vill också regeringen och det vill så klart Socialdemokraterna. Men till skillnad från LO (och Vänsterpartiet) vill man inte samtidigt riva det som byggts upp och som fungerar väl för de allra flesta.
LO tar ingen sådan hänsyn. Kollektivet ångar på och kallar sig i debattartikeln för en enig arbetarrörelse – trots att hälften av medlemmarna röstar på andra partier än S, och trots att många medlemmar med valfriheten fått en annan syn på privat företagande. Svar väntas från S-kongressen i Göteborg i början av april.