En ofrånkomlig avgång
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Persson var alltså tvungen att ta avstånd från tjänstemannens agerande och sade sig samtidigt — den 15 februari — utgå från att denne handlat på eget bevåg, utan instruktioner från eller i samråd med utrikesministern. Samma intryck ville utrikesminister Laila Freivalds ge när hon fick frågor om saken.
Hon övertygade inte alla och frågan anmäldes omedelbart för granskning i konstitutionsutskottet. I går stod det också klart, därtill i en skrivelse direkt från UD:s rättschef till Justitiekanslern, att Freivalds varit fullt införstådd med den kontakt som togs med Levonline. Hon har alltså själv tillskyndat en handling som står i strid med grundlagen.
Därför blev hennes ställning ohållbar. Om Persson redan i februari visste att Freivalds stått bakom UD-tjänstemannens agerande får vi kanske aldrig veta. Men statsministern var tvungen att stå fast vid sina uttalanden.
Hade inte Freivalds gått så hade han själv hamnat i en ohållbar situation — och Freivalds själv hade med stor säkerhet inom kort fällts i en förtroendeomröstning i riksdagen.
I går sade Freivalds att det nu blivit omöjligt för henne att "bedriva ett seriöst arbete". Alltjämt lät det som om hon försökte lägga över ansvaret på någon annan — i detta fall förmodligen medierna.
Men medierna har inte gjort annat än rapporterat utrikesministerns egna ord och UD:s egen skrivelse till JK. Denna refereras utförligt i riksdagens egen officiella nyhetstidning Från riksdag och departement som utkom i måndags.
Men Freivalds ord kan förstås också tolkas bokstavligt. Efter alla affärer som varit under hennes ministerkarriär har tilltron till hennes ledarkompetens förverkats. Det är "till skada" för regeringen, partiet och UD om hon stannar kvar, så summerade hon det själv i går.
Att Freivalds skulle avgå var alltså väntat. Mer förvånande var utnämningen av hennes efterträdare, Bosse Ringholm. Bosse Ringholms utrikespolitiska tyngd är fjäderlätt och statsministern var också noga med att förklara att han var ett provisorium, att han inte ska bli utrikesminister.
Vem ska då bli det? Det naturliga hade varit att en annan minister vid samma departement, biståndsminister Carin Jämtin, tagit över uppgiften. En klok minister med mycket tyngd, rätt kunskaper och stor växtmån. Det hade varit en fjäder i hatten för Göran
Persson att i denna kris snabbt kunna presentera en fullgod ersättare.
Lika förbluffande som utnämningen av Bosse Ringholm är statsministerns påstående att Freivalds begärt att få bli entledigad helt utan påverkan utifrån och att Freivalds och han själv bara "gått förbi varandra" när det gällde informationen i februari.
Göran Persson konstaterade som den naturligaste sak i världen att han och Freivalds "har utsatts för krav på avgång under väldigt många tillfällen". Men som chef brukar han aldrig lyssna på sådant. "Jag gör min egen bedömning och Laila Freivalds
har gjort sin egen bedömning".
Menar statsministern att han inte skulle ha haft någon invändning mot att Freivalds suttit kvar om hon hade gjort den "bedömningen"? Hade Freivalds och UD:s agerande i grundlagens yttersta marginaler varit i sin ordning om informationen till statsministern varit tydligare?
Det kan han inte mena. Men varför utrrycker han sig då som han gör? Varför är det så omöjligt att tala klartext om ett uppenbart misstag?