En omöjlig partiidé
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
När Kråkan i en av bilderböckerna om Mamma Mu förklarar hur han gör när han städar så är det en perfekt illustration till ett vanligt tankefel inom politiken. I likhet med Kråkan kan en politiker eller ett parti påstå att man prioriterar allting
— med det självklara resultatet att man i verkligheten inte prioriterar något.
Det genomskådas av de flesta. Det riksomfattande Sjukvårdspartiet som i helgen bildades i Uppsala har en annan taktik. Man förnekar helt enkelt att man alls behöver prioritera — det finns bara en viktig fråga, sjukvården, och man tänker inte befatta sig med någon annan. Tanken är att väljare som känner lite extra för vårdfrågorna ska rösta på detta parti och inte på något av de andra.
Men hela partiidén bygger på en illusion. Man kan inte sitta i riksdagen och lägga ned rösterna när andra frågor än sådana som berör sjukvård kommer upp till votering. Möjligen kan man välja att rösta nej till varje anslag till andra områden med motivet att alla pengar bör användas till sjukvård.
En riksdag som bara består av partier av detta slag — ett för trafik, ett för äldreomsorg, ett för skola etc — kan inte fungera. Den skulle inte ens kunna anta en statsbudget. Inte heller kan en meningsfull valrörelse bedrivas om partierna bara har åsikter i delfrågor och inte säger något om helheten.
Ställda inför sådana påpekanden brukar företrädare för Sjukvårdspartiet ibland fly över till Kråkans ståndpunkt — man lägger alla andra frågor överst också.
Men det som krävs är att man kan föra ett sammanhängande resonemang där olika behov och önskemål vägs mot varandra. Det är skillnaden mellan ett parti och en lobbygrupp.