En omställning i obalans
Man skall inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten i synnerhet inte i försvarssammanhang. Men kanske blir det ändå så att försvaret verkligen får en miljard kronor extra för att bygga upp den nya EU-stridsgruppen till år 2008, vilket antyddes i förra veckan.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Man konstaterar att försvaret nu planerar att avveckla eller kraftigt dra ned på en del vapensystem, som anskaffats till höga kostnader — däribland sådana med potential för framgångsrik export.
Till den kategorin hör radarspaningssystemet, kallat Erieye i exportversionen och exporterat till bl a Brasilien och Grekland. Tidigare innefattade det sex plan, för närvarande används fyra. I framtiden blir det två, som inte skall flyga regelbundet.
En konsekvens av att Tjeckien hyr 14 av de modernaste planen av typen JAS 39 Gripen blir att det svenska försvaret försvagas i motsvarande mån. 70 toppmoderna Gripenplan får kompletteras med något äldre
Gripenplan, som annars skulle ha avvecklats.
Det antal luftvärnsrobotar av typen Bamse, som utvecklats för hundratals miljoner kronor, som blir kvar räcker inte för att bygga upp en ursprungligen planerad luftvärnsbataljon. Artilleriet halveras i förhållande till nu. Av 48 haubitsar blir 24 kvar, grupperade i två haubitsbataljoner. Det beskrivs som ett internationellt sett mycket lågt antal.
Alla inser att det gamla invasionsförsvaret behöver stöpas om. Problemet är att detta tycks ske under en så stark budgetteknisk press att neddragningar med ett stort inslag av ren kapitalförstöring blir mer eller mindre ofrånkomliga.
Det finns åtskilligt som inte kan avskaffas med ett enkelt penndrag. Övertalig personal måste, för att ta ett enda exempel, avvecklas i enlighet med gällande arbetsmarknadslagar — vilket är både tidskrävande och förhållandevis dyrt.
Därmed ökar trycket att göra besparingar med alexanderhugg mot hela vapensystem, vilket förväntas ge snabba spareffekter. Problemet är dock att de riskerar att leda inte bara till förödd försvarseffekt — utan i ett vidare samhällsekonomiskt perspektiv också kan komma att visa sig dyra genom att avvecklingen medför att framtida exportmöjligheter försvinner.
Det stora problemet med den pågående omställningen av försvaret är den bristande balansen i förändringen. Det är lätt att se att det gamla avvecklas med större eller mindre precision. Det är svårare att upptäcka ens vari det nya skall bestå — och hur det skall gå till att återupprusta om det skulle behövas. Men i förlängningen finns ju alltid Nato att luta sig emot ...