En ovärdig debattnivå
LEDARE. Är det på den här nivån debatten ska föras? Frågan infinner sig efter att ha tagit del av det upprop av inte mindre än 29 vänsterdebattörer, många med koppling till tankesmedjan Agora, som återfanns på DN Debatt i går.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Man behöver inte höja blicken särskilt långt för att inse att främlingsfientliga budskap kan ge rejäla politiska vinster. Dansk folkepartis framgångar har i Danmark lett till att samtliga stora partier —
såväl regeringen som den socialdemokratiska oppositionen — står bakom Europas hårdaste invandrings- och flyktingpolitik. I Norge finns Fremskrittspartiet, i Frankrike Jean-Marie Le Pens Front National, Nederländerna har Pim Fortuyns lista och i Belgien heter partiet Vlaams block.
Sverige har inte varit helt förskonat från denna typ av partier. Minns att Ny Demokrati satt en mandatperiod i riksdagen i början av 1990-talet. Lyckligtvis ledde deras uppträdande till att de efter tre år fick lämna riksdagen, vilket har gjort att jordmånen för liknande partier har försämrats. Detta är dock ingen garanti för att Sverige i kommande riksdagsval ska slippa en smutsig debatt som går ut på att skylla självförvållade välfärdsproblem på någon annan.
Den svenska välfärden står inför en gigantisk utmaning. Fakta i målet är att av de cirka 5,3 miljoner människor som befinner sig i arbetsför ålder (20—64 år) är det en miljon som inte arbetar utan försörjs på annat sätt. Med en demografisk utveckling som
innebär att allt fler blir äldre innebär det en oerhört stor påfrestning på de offentliga trygghetssystemen. Fler människor måste komma i arbete och försörja sig själva och sin familj för att ekvationen ska gå ihop.
Det finns många orsaker till att människor inte arbetar. En del fuskar medvetet med bidragssystemen, andra "överutnyttjar" dem — men de allra flesta gör det förmodligen inte. Däremot är många fast i en ond spiral där makten över den egna tillvaron är liten, för att inte säga obefintlig. Som framkom av en rapport från Karolinska institutet i förra veckan är det många som till och med får mindre pengar kvar i plånboken om de jobbar än när de får socialbidrag.
Ytterligare fakta i målet är att människor som är födda utomlands i betydligt större utsträckning än vanliga Svenssons är drabbade av detta utanförskap. Sysselsättningen för vissa invandrargrupper är 20 procentenheter lägre än för infödda svenskar. Ju längre från Sverige en person är född, desto större är risken att han eller hon inte ges möjligheten att försörja sig själv.
Ingen är behjälpt av att dessa problem sopas under mattan. Det finns heller ingen seriös debattör som hävdar att invandrare i Sverige medvetet väljer att inte arbeta. I den folkpartiartikel som de 29 debattörerna vänder sig emot står att "det finns många skäl att göra det (minska bidragsberoendet), men det viktigaste är att de flesta människor vill försörja sig själva. Det handlar om självrespekt, värdighet och frihet." När Ursula Berge och hennes meningsfränder påstår att folkpartiet "genomgående" beskriver invandrare som "passiva, bidragsberoende och fasta i en bidragskultur" är det helt enkelt inte sant. Inte heller finns någon grund för att folkpartiet kopplar ihop arbetsmoral med etnicitet. Var och en som läser motionen (se t ex sidan 23 och 33) eller debattartikeln (DN 9/2) kan enkelt konstatera detta.
Orsaken till debattörernas hårda ordval är att de ogillar det konkreta förslaget om jobbgaranti och krav på motprestation för att få socialbidrag. I deras värld beror invandrares utanförskap uteslutande på "strukturell rasism". Att det skulle finnas problem som härrör från miljonprogrammens segregation, den stela arbetsmarknaden eller marginaleffekter som gör att arbete inte lönar sig vill de inte kännas vid.
De 29 vänsterdebattörerna är givetvis välkomna att föra fram sina åsikter, så de kan bemötas i en öppen debatt. Men genom att — utan någon som helst saklig argumentation — utmåla motståndarna som rasister skapar de ett rått och smutsigt debattklimat, ovärdigt varje debattör med minsta ambition att bli tagen på allvar. De enda som vinner på en sådant debattklimat är främlingsfientliga populister. Förlorarna är alla med ett ärligt engagemang att bryta utanförskapet och bidragsberoendet — främst de som sitter fast i det.