På ett sätt kan avvecklingen av den allmänna värnplikten tyckas helt naturlig. Det traditionella, breda försvaret byggdes en gång för att avskräcka stormakter från att invadera Sverige. Den nuvarande säkerhetspolitiska situationen ställer helt andra krav på försvarsförmågan. I praktiken har också värnplikten varit frivillig sedan länge.
Men upphävandet av värnplikten från och med i morgon, första juli, innebär också ett upphävande av den folkliga förankringen av försvaret, en faktor som regeringen möjligen har underskattat. Att en stor del av befolkningen under en period i livet haft verklig insyn i den annars så hemliga försvarsmakten är en stor tillgång när pengarna ska fördelas.
Den som fått inblick i försvarets verkliga uppgifter, och sett vad undermålig utbildning eller utrustning skulle betyda för genomförandet, har en annan förståelse för behoven. Med en yrkesarmé kommer detta snart att bara gälla ett fåtal.
En annan fråga är vilka som ska ingå i vårt nya försvar. Med tanke på uppdragens karaktär, som i det aktuella Afghanistan, måste det vara de allra bäst lämpade kvinnorna och männen. Men hur ska dessa kunna väljas ut när värnplikten är frivillig och rekryteringsbasen minskar? Att välja de allra mest motiverade är förstås ingen lösning.
Skräckbilden av ett professionellt försvar är ju den traditionella legoarmén, mycket stridsintresserade soldater redo att sättas in var som helst, mot vad som helst. Den svenska motbilden måste bli välutbildade yrkesmän och kvinnor med en mix av erfarenheter och av olika bakgrund. Riksdagen måste skapa ett urvalssystem som klarar den uppgiften om den folkliga förankringen ska kunna behållas.
Försvaret har ännu inte förstått uppgiften, om man ska döma av de reklamfilmer som producerats på senare tid. Actionscener kombineras här med blinkande stridsledningscentraler. ”Har du det som krävs?” är frågan som riktas till Sveriges unga.
Värnplikten avskaffas nu för fredstid. Vid en upptrappad konflikt, i Sverige eller i vår närhet, ska strömbrytaren slås på igen. Hur detta ska ske inom rimlig tid är svårt att se. Den förlorade förankringen av försvaret kommer garanterat att bli svår att väcka till liv igen.
Det är ännu inte för sent att behålla den del av systemet som är garantin för folklig förankring, själva mönstringen av unga svenskar. En bibehållen mönstring skulle ge en bred rekryteringsbas för en yrkesarmé om den gav en allmän orientering om säkerhetspolitiken och försvarets uppgifter och behov. Den skulle också kunna kopplas till en civilförsvarsutbildning, för att upprätthålla en beredskap för större olyckor och svårare miljöhändelser.
Frågan behöver utredas innan det är för sent. Innan vi har slarvat bort de tillgångar som ändå funnits med pliktsystemet.