En pust under galoscherna
EU-motståndet är det förenande kittet för de åtta mogna och väletablerade män och kvinnor som kandiderar på Junilistans valsedel till valet till Europaparlamentet 13 juni.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Junilistan är ett enfrågeparti, och låtsas i och för sig inte heller vara något annat. Den som "vill vara säker på att rösta för en specifik politisk linje skall inte rösta på Junilistan. Däremot den som vill vara säker på att ge en EU-skeptiker skjuts till Bryssel", säger de själva i sin varudeklaration.
Men arbetet i EU-parlamentet är inte någon tävlan i EU-skepsis. Det handlar om att fatta beslut om sakfrågor som rör EU:s framtida utveckling. Där kan naturligtvis även den i varierande grad kritiske eller skeptiske göra en konkret insats. Vem vill för övrigt med anspråk på att bli tagen på allvar hävda att någon nuvarande eller tidigare svensk EU-parlamentariker skulle ha varit en ja-sägande nickedocka, renons på varje som helst kritisk synpunkt på EU?
Problemet med Junilistan är att den inte ger någon nämnvärd vägledning för den som vill bedöma partiets ståndpunkt i sakfrågor som är aktuella i EU. Den typen av vägledning, att godta eller förkasta, får man där-emot från de partier som i dag är representerade i Bryssel och Strasbourg.
Vilka sakpolitiska, konkreta uttryck tar sig Junilistans programmatiska EU-skepsis när den eller de som eventuellt blir invalda skall påbörja vardagsarbetet i EU-parlamentet? EU-skepsis är knappast någon kungsväg förbi alla målkonflikter. För att ta det närmast till hands liggande exemplet: Innebär Junilistans EU-skepsis att man rakt av är emot "överstatlighet" — även i de fall då överstatlighet är det enda realistiska alternativet, som t ex i de gränsöverskridande miljöfrågorna?
Den som röstar på en EU-skeptiker som inte har en "specifik politisk linje" löper en uppenbar risk för att köpa grisen i säcken.
I Sverige är det mycket svårt för ett nytt parti att slå en bräsch i den etablerade partistrukturen. Kristdemokraterna och miljöpartiet har så småningom lyckats, när de övergick från att vara enfrågepartier till att skaffa sig heltäckande program, vilket är en långvarig process.
Alternativet är att tillgripa spektakulära metoder à la Ny demokrati. Det är dock svårt att tro att den råa blandning av fräckhet, tarvlighet och verbal slagkraft som utmärkte Ny demokrati skulle finnas hos Junilistan. Men något drag under galoscherna lär de inte kunna åstadkomma, på sin höjd en pust.
Väljarna kommer att avgöra Junilistans öde, och ingen skall dömas ut ohörd. Men en tydlig skepsis inför Junilistans chanser att komma in i EU-parlamentet ligger det ändå nära till hands att uttrycka.