Få människor skulle hävda att det är censur när en insändarredaktör väljer att publicera vissa inskickade texter, men tackar nej till andra. Inte heller författare hävdar i regel censur, när lektören säger nej tack till ett manus. Men av någon anledning anser många som skriver i kommentarsfälten på mediesajter att de blir ”censurerade” om deras kommentarer inte dyker upp på sajten. Man klagar över att redaktören sätter sig över ”yttrandefriheten” och agerar ”diktatoriskt”. Fast det i själva verket är tvärtom.
I en demokrati har varje medieföretag friheten att själv avgöra vad som platsar i spalterna. Den som refuseras har möjlighet att söka sig till andra kanaler, kanske en egen blogg. I en diktatur, däremot, kan staten tvinga medier att publicera regeringsvänliga texter – eller ta bort material som den inte gillar. Att tvinga fram en publicering är alltså andra sidan av censurmyntet.
De flesta företag har något slags etiskt regelverk, som oftast utgår från en allmän humanistisk värdegrund. Exempelvis vägleds tidningar, radio och tv av sina pressetiska regler. Gränserna för vad som är lämpligt att publicera i en tidning går ganska långt innanför grundlagens gränser. Exempelvis brukar man avstå från bilder som kan väcka anstöt och utpekande av personer som misstänks för eller är dömda för brott, om inte allmänintresset väger över. Kravet på saklighet är grundläggande; fördomar hör inte hemma i seriösa medier.
Just nu verkar det finnas en förvirring kring diskrepansen mellan yttrandefrihet och etik, som gör att etiken ibland går vilse. När Dagens Nyheter publicerade en tendentiös annons, vars enda syfte var att misskreditera invandrare, gick man över gränsen. Och när DN på ledarplats i måndags resonerade kring om Bahnhof hade rätt att släcka ned Lexbase svajade resonemanget betänkligt. DN ifrågasätter att IT-företagen ”ska pröva sina kunders affärer ur ett integritetsperspektiv? Svaret är inte alls givet”: Nätets ”grindvakter” ska vara ”neutrala”.
Men Bahnhof är ingen myndighet. Bahnhof är ett företag som har rätt att bestämma vilka företeelser som får rymmas inom den egna sfären. DN skriver ju att ”all hantering av personuppgifter borde ställa moraliska krav på de inblandade”. Ja, och Bahnhof tog ju sitt ansvar. Som inblandad.
Nyligen fick bland annat en UNT-ledare flera nätbokhandlare att sluta erbjuda en nyutgåva av den antisemitiska propagandaskriften Sions vises protokoll. En bokhandel behöver ju inte tillhandahålla allt, till exempel rasistiska Tintin i Kongo. Men kan göra det. Det är upp till företagets etiska policy.
Mångfald är grunden i en demokrati. Rätten att yttra sig fritt och starta en publikation är lika viktig som möjligheten att kunna säga ja eller nej till stoff i sin publikation, utan inblandning från andra. Den som blir refuserad i en viss kanal kan trösta sig med att detta är motsatsen till censur.