En revolution som riskerar att spåra ur

Georgien 2003, Ukraina 2004, Kirgizistan 2005. Vilken auktoritär/diktatorisk president, med rötterna i sovjetisk politisk kultur, faller härnäst? Det är svårt att tro att demokrativågen ebbar ut i Kirgizistans huvudstad Bisjkek.

Uppsala2005-03-26 10:30
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Kirgizistan är en av de fem centralasiatiska republiker som blev självständiga i samband med Sovjetunionens sönderfall 1991. I de övriga togs makten resolut över av de tidigare kommunistiska particheferna, nu lika snabbt som skamlöst omkostymerade till brinnande nationalister. Dessa hårdföra herrar knöt ogenerat an till gamla klantraditioner när de byggde upp sin maktställning. Nu sitter de som livstidspresidenter, diktatorer med hårda nypor och nolltolerans mot av­vikande meningar. Mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro, liksom demokratiska friheter.
I begynnelsen avvek Kirgizistan i någon mån från denna deprimerande bild. Den nu detroniserade presidenten Askar Akajev hämtades 1991 inte från den kommunistiska nomenklaturan, utan från president­stolen i den tidigare kirgisiska sovjetrepublikens vetenskapsakademi. Han var Centralasiens mest liberale president, i en i och för sig klen konkurrens.

Men med åren blev han i sina attityder till opposition och avvikande meningar alltmer lik sina centralasiatiska kolleger. Detta i förening med det faktum att befolkningen i Kirgizistan inte sett mycket av ekonomisk utveckling under hans styre har gjort att han blivit allt impopulärare.
Ett försök från maktens män att stjäla ett val blev, liksom i Ukraina, den tändande gnista som fick ett sedan länge pyrande missnöje att flamma upp. I Kirgizistans fall handlade det om ett parlamentsval den 27 februari, som gav ett mycket dåligt utfall för oppositionen — och som av de luttrade observatörerna från OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, underkändes och förklarades vara både icke fritt och icke rättvist.
Protesterna började i staden Jalalabad i södra delen av landet och tilltog snabbt i styrka samtidigt som de spred sig till andra delar av landet. När oppositionen, trots varningar från president Akajev, visade sig stark nog att ta över myndighetsbyggnader i städerna Osj och Jalalabad föll hans makt ihop som ett korthus.

På skärtorsdagen stormades regeringskansliet i Bisjkek. Akajev uppges ha flytt , enligt vissa uppgifter till Kazakstan. Högsta domstolen underkände parlamentsvalet och Kurmanbek Bakijev utsågs till premiärminister och tillförordnad president.
Det positiva är givetvis att oppositionen kunnat enas om en interimsledning och att denna snabbt givit besked om att nyval till presidentposten skall genomföras i juni, helt enligt författningen.
Men till skillnad mot vad som var fallet vid rosornas revolution i Georgien och den orangea revolutionen i Ukraina är det tills vidare frågetecknen och det negativa som överväger i Kirgizistan.

Relativt lite är känt om dem som nu tagit över makten. Den nye ledaren Bakijev har även i ett tidigare skede varit premiärminister, innan han föll i onåd. Även andra av de nya ledarna har ett förflutet i
den gamla maktapparaten. Vad har de för övertygelser? Vilka är deras politiska mål? Hur skickliga politiker är de? Och hur är det ställt med deras förmåga till samarbete — och förmåga att underordna personliga ambitioner kraven från det gemensamma bästa?
Men för dagen dominerar oron över den akuta situationen. De senaste dagarna har Bisjkek tidvis varit som en krigszon. Minst fem människor uppges ha dödats och många har misshandlats. Brinnande bilar, plundring och vandalisering i stor skala.
Det är anarki och laglöshet, inte disciplin och organisation — och mycket långt från de röda rosorna i Georgien och de orangea halsdukarna i Ukraina. Det är bra att ett möjligt blodbad undveks genom att polis och militär inte lät sig (miss)brukas mot folket. Men de ungdomsgäng med påkar som härjat på Bisjkeks gator de senaste nätterna, plund­rande och misshandlande, måste naturligtvis stoppas.

Det är viktigt att omvärlden engagerar sig för att Kirgizistans revolution inte skall spåra ur. Långvarig anarki och libanonisering är vad landet minst av allt behöver.
Läs mer om