Det säger mycket om vad det franska presidentvalet gäller. Den andra valomgången, den 7 maj, kan beskrivas både som en omröstning om EU och om den franska republikens grundvärden. Och det är också så de besegrade kandidaterna för den traditionella högern och för Socialistpartiet har uttryckt sig när de deklarerat att de då kommer att stödja Macron.
Resultatet är naturligtvis ett förödande underbetyg för de två traditionella blocken i fransk politik. Det gäller i särskilt hög grad för Socialistpartiet. Spännvidden mellan olika falanger är så stor att partiet kan rämna – medlemmarna valde den vänsterradikale Benoît Hamon till presidentkandidat, men denne fick inte ens sju procent i söndags. I stället gick väljarna antingen till Macron eller till extremvänsterns Jean-Luc Mélenchon som nådde kring 19 procent.
Ungefär lika mycket fick den traditionella högerns Francois Fillon, som trots skandaler vann tillbaka en del stöd mot slutet av kampanjen. Högerblocket har därmed bättre möjligheter att komma igen, men ställs inte desto mindre utanför den avgörande valomgången.
Valresultatet är en revolt mot de etablerade maktpartierna – men beskrivningen är ändå otillräcklig. Marine Le Pen är allt annat än en ny uppstickare i fransk politik. Hennes parti, Nationella fronten, har funnits i decennier och dess grundläggande karaktär har knappast ändrats trots försök att rensa bort de värsta inslagen från den tid då det leddes av hennes far och partiets grundare, Jean-Marie Le Pen.
Den socialliberale Emmanuel Macron har aldrig valts till något politiskt ämbete och har inget etablerat parti bakom sig. Men han har å andra sidan varit ekonomiminister i Francois Hollandes regering och har en kampanjorganisation som visat sig vara i hög grad professionell. I detta val har Macron framstått som den främste försvararen av de ideal om demokrati, upplysning och öppenhet som alltid förknippats med den franska republiken. Hans kandidatur kan också ses som en revansch för de breda grupper av mittenväljare som genom valsystemet under lång tid tvingats välja mellan vänster- och högerblocken.
Men republikens värden har aldrig omfattats av alla. Nationella fronten har sina rötter i de grupper som en gång stödde den fascistiska Vichyregimen under andra världskriget och som ville bevara Frankrikes grepp över Algeriet och har till denna kärna också attraherat andra som av olika skäl känner sig utestängda och bortglömda av ”etablissemanget”. I dag är det EU och invandringen som är fienden, och partiet har öppet tagit emot finansiering från Ryssland.
Därför är Le Pens höga röstsiffror ändå oroande. Och valets andra omgång handlar om både Europa och Frankrike.