En drunknande ropar på hjälp. Ett barn har strövat ut på motorvägen. En liggande man misshandlas av ett stort gäng utanför krogen. Vad gör du?
Att bara sträcka ut en hand för att hjälpa är ett lätt beslut, men att själv dyka ner i iskallt vatten, springa in mellan bilarna, eller kasta sig in i slagsmålet – det är inte lika enkelt, ens för den som tror sig säker på att kunna rädda någon utan att själv skadas. Mängder av känslor kan spela in i det ögonblick då saken avgörs. Även den som är fast besluten att hjälpa kan lamslås av rädsla, förvirring eller osäkerhet.
I går överlämnades en utredning till justitieminister Beatrice Ask (M), innehållande två förslag. Det ena förslaget är en lagtext för hur någon som inte ingriper i en nödsituation ska kunna straffas. Det andra förslaget är att den lagen inte ska införas.
Utredaren, Olle Abrahamsson, vill inte ha sin egen civilkuragelag, även om han ålagts av regeringen att lägga fram ett förslag. Han konstaterar att jämförelser med andra länder visar att sådana lagar inte nämnvärt påverkar människors handlande.
Däremot skapar den typen av handlingspliktlagar en juridisk gråzon som kan ställa till med allvarliga problem för rättsväsendet – det är nämligen ett mycket nyansrikt gränsland som skiljer förklarlig tvekan eller missförstånd från en aktiv, genomtänkt och illvillig vägran att ge hjälp. Det lär ofta vara omöjligt att bevisa att ett vittne till ett brott eller en olycka har insett den fulla vidden av händelsen, och att hon eller han dessutom haft sinnesnärvaro nog att själv kunna göra skillnad.
Detta kan bland annat leda till att vittnen som skulle kunna reda ut det skedda och utpeka en skyldig undviker att kontakta polisen, eftersom de är rädda för att själva anklagas för passivitet. Även om Abrahamssons lagförslag är skrivet med detta i åtanke, och lämnar utrymme för den som haft goda skäl att avstå eller exempelvis drabbats av panik, kan effekten av en osäkerhet kring vittnens skyldigheter ändå bli betydande.
I praktiken kan en lag om handlingsplikt alltså göra vissa brott och olyckor mer svårutredda än tidigare, och då duger det inte att den ”känns” bra. Våra lagar ska skrivas för att lösa problem, inte för att skapa dem.
Förslagen om handlingsplikt i nödsituationer är utan tvekan väl menade, och det var inget ont i att utreda frågan – men hittills övertygar inte argumenten för en lagändring.