I kväll talar en modig kvinna i Universitetsaulan i Uppsala, iranska Shiran Ebadi som belönades med Nobels fredspris 2003 (se Göran Lambertz kolumn här intill). I går beslutade den norska Nobelkommittén att belöna ytterligare tre modiga kvinnor, Ellen Johnson-Sirleaf och Leymah Gbowee, Liberia, samt Tawakkul Karman, Jemen. Det känns som ett riktigt och viktigt beslut.
Kommittén motiverar valet av pristagare med att kvinnor är några av de största förlorarna under konflikter, och att det här har blivit ett säkerhetspolitiskt problem av största rang. Våldtäkter och våld mot kvinnor har blivit ett vapen som används i krig. Alla årets pristagare har arbetat aktivt för att stärka kvinnornas position.
Västafrikanska Liberias närhistoria är mycket blodbesudlad. Militären Samuel Doe kom till makten 1980 genom att stycka den sittande presidenten med machete och avrätta en stor del av regeringen. Efterträdaren Charles Taylor står nu anklagad för krigsbrott vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Totalt beräknas 200 000 ha mördats under Liberias inbördeskrig, som också är ökänt för bruket av barnsoldater.
Exemplet Ellen Johnson-Sirleaf, segrare i presidentvalet 2005, visar att det går att skapa fred även när förutsättningarna är de allra sämsta. Landet har fortfarande enorma bekymmer, arbetslösheten uppgår till närmare 80 procent, och utgången av nästa veckas val är allt annat än säker för Johnson-Sirleaf. Men vapnen är nedlagda.
Medborgarrättskämpen Leymah Gbowee grundade organisationen Women of Liberia Mass Action for Peace som genom tysta massprotester bidrog till inbördeskrigets slut. Hon säger om fredspriset att det kommer att ?betyda mycket för kvinnorna i Afrika?. Och hon har rätt i att den här typen av uppmärksamhet är det sista som regimerna i till exempel Zimbabwe och Kongo-Kinshasa önskar sig.
Självfallet skulle också den arabiska våren uppmärksammas av Nobelkommittén. Och valet föll på Tawakkul Karman, journalist och människorättsaktivist i Jemen. Jemen är ett av världens mest slutna länder, där kvinnors rättigheter ligger som allra sämst till, men också ett sönderfallande land, utan de militära och statliga strukturer som i till exempel Tunisien och Egypten möjliggör en demokratisk utveckling.
Karmans roll i kampen för rättigheter och demokrati på Förändringstorget i huvudstaden Sana är modet personifierat. Hennes fredspris skickar också signaler till diktaturer i närområdet, till exempel Iran och Syrien, och till dem som kämpar för sina rättigheter där.
Nobelkommittén kritiserades rättmätigt för sitt inställsamma pris till USA:s president Barack Obama 2009. Detta reparerades delvis 2010, med den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo, och helt i år. Att premiera kvinnors insatser för fred där omständigheterna är som svårast, där krig är den rådande konfliktlösningen och mannen det rådande könet, måste ligga mycket nära själva syftet med att dela ut Nobels fredspris.