Krisländerna har fått ett halvårs respit efter fredagsmorgonens överenskommelse mellan euroländerna. Att räddningsfonden ESM får rätt att ge direktstöd till krisande banker, och även att köpa statsobligationer, är på kort sikt en stor och nödvändig lättnad för framför allt Spanien och Italien.
På lite längre sikt har dessa båda länder en hel del jobb att göra. Om de inte klarar av att göra vad som krävs finns bara två alternativ för eurozonen – antingen upplösning av valutaunionen eller en federal union med gemensam finanspolitik.
Detta EU-toppmöte hade kunnat bli som toppmötena de senaste åren, att Tyskland och Frankrike går in och köper sig mera tid genom att lova nya stödlån behäftade med nya krav till länder som redan går på knäna. Men Angela Merkel har inte längre någon Sarkozy vid sin sida. Och när Jean-Claude Juncker, José Manuel Barroso, Herman van Rompuy och Mario Draghi gemensamt gick ut och sa att det nu krävs rejäla lättnader för skuldkrisländerna, då fick Merkel vika sig.
Mario Montis Italien och Mariano Rajoys Spanien måste nu utnyttja andrummet och ta tydliga steg mot en tillväxtekonomi med en balanserad budget. Nu finns det plötsligt utrymme att satsa igen, räntorna sjunker och bankerna är tillfälligt på säker mark. Åtstramningspolitiken kan ge plats åt viss expansiv politik, men det är nödvändigt att den också kombineras med strukturreformer och krafttag mot korruption och byråkrati.
Chansen kommer inte åter. Fram till oktober kommer förhandlingarna om en utvidgad bankunion och ett finanspolitiskt samarbete att fortsätta. Knappt några av väljarna i Sydeuropa vill se att nästa års budgetförhandlingar sköts från Bryssel, men det kommer att bli fallet om inget händer. Alternativet är att lämna valutaunionen, med allt vad det skulle innebära. Klockan tickar nu för Monti och Rajoy.
Om eurozonen skulle misslyckas med sina sista ansträngningar innebär det på sätt och vis att euroskeptikerna fått rätt. Det är svårt att ha samma penningpolitik för länder vars ekonomier har olika karaktär. Det är svårt med tanke på lönerna och en konkurrenskraft som inte kan bibehållas med hjälp av en svagare valuta. Det är svårt när räntepolitiken inte stämmer överens med cyklerna i den egna ekonomin. Det är kanske för svårt.
Men när euron kom 1999 var det en historisk chans för de sydeuropeiska ekonomierna att lyfta sig till nordeuropeisk nivå, och för den gemensamma marknaden i Europa att bli en utmanare till dollarn i världsekonomin. Det förutsatte bara vissa saker. Som ett gemensamt finanspolitiskt regelverk. Och att man kunde kasta av sig oket av forna diktaturers korruptions- och vänskapsekonomi. Saker som ännu inte kunnat uppfyllas.
Med ett normalt EU-toppmöte hade kanske den gemensamma valutans framtid kunnat skrivas av redan i sommar. Men Angela Merkel gav euron en chans till.