Christer Pettersson var förvisso den främste misstänkte. Olof Palmes fru Lisbeth, den enda som hann få en säker glimt av mördaren, har pekat ut honom. Han fälldes 1989 i Stockholms tingsrätt, men friades senare samma år av Svea hovrätt. Den juridiska slutpunkten sattes när Högsta domstolen 1998 avslog riksåklagarens begäran om resning i målet.
Ändå återkom från tid till annan ryktena om att han var mördaren. Han skall ha erkänt det mellan skål och vägg. Han försökte vid flera tillfällen mjölka pengar ur mindre nogräknade men så mycket mer sensationslystna massmedier genom att nästan erkänna. På slutet förefaller han ha försökt att närma sig familjen Palme. Var det för att äntligen erkänna och nå någon sorts frid?
Han levde ett liv på samhällets botten, fyllt av elände och tragik, för att låna statsminister Göran Perssons karaktäristik.
Hans död blir på ett mer allmänt plan en smärtsam påminnelse om hur oförberett Sverige var på att landets statsminister skulle kunna mördas - och hur valhänt och inkompetent myndigheterna agerade när det likväl skedde.
Den genanta sanningen är att ingen planering för något sådant fanns den 28 februari 1986. Det dröjde timmar innan rikslarm slogs och nyckelpersoner och viktiga institutioner fick skydd. Svenska folket fick i större omfattning reda på vad som skett först följande morgon.
De timmar som schabblades bort i begynnelsen blev det sedan aldrig möjligt att ta igen. Och det utredningsarbete som så småningom kom i gång präglades även det från början av besynnerligheter.
Lägg till detta den sannskyldiga störtsjö av konspirationsteorier som lanserades av mer eller mindre fantasifulla privatspanare och det blir uppenbart varför mordet och spaningarna efter Olof Palmes mördare förblivit ett smärtsamt trauma för svenska folket.
Mordet på utrikesminister Anna Lindh 17 år senare är den enda jämförbara händelsen i vårt land i vår tid. Även det mordet avslöjade brister i säkerheten, främst det uppseendeväckande i att en starkt profilerad och kontroversiell politiker mitt i en brinnande valrörelse rörde sig i centrala Stockholm utan livvakt.
Men där lyckades polisen tämligen snabbt gripa mördaren. Det blev inget nytt trauma.
Är det inte nu dags att erkänna det uppenbara och lägga ner Palmeutredningen?