En statsmans haveri
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Förre finansministern Erik Åsbrink avgick bara för att störta Persson och regeringen i fördärvet, Maud Olofsson sökte tröst hos Persson en period, Mona Sahlin är bra på att prata men inte på att tänka är bara några av de uppseendeväckande omdömen som Persson fällt om sina egna statsråd och om sina motståndare.
Att intervjuerna sänt vågor av förvåning och ibland ilska genom både det politiska etablissemanget och resten av befolkningen är inte svårt att förstå. "En trist avslutning på hans ordförandeskap", sa t ex Lena Hartwig (s) i Uppsala om sin avgångne partiledare.
Intervjuprojektet var från början till slut en förflugen idé som drivits till sin obegripliga fullbordan. För att börja med idén: att låta en av SVT:s politiska reportrar följa statsministern dag ut och dag in och under tysthetslöfte inte läcka ut något av det han fick veta är ett konstigt sätt att utöva politisk journalistik. När hela projektet avslöjades ungefär i halvtid fråntogs också Fichtelius sin uppgift att vara vanlig politisk reporter.
Men det är också svårt att förstå att Göran Persson nappade på idén. Visst kan fåfängan göra att det ligger nära till hands för en partiledare och regeringschef att ge sin bild av hur det "egentligen" var, men Persson borde ha avstått från projektet. Omsorgen om sig själv, sitt parti och respekten för politikeruppdraget borde ha hindrat honom.
Det Persson och hans eventuella rådgivare inte sett är att en så lång inspelningsperiod som över ett decennium medför stora risker för båda sidor. Reportern och den intervjuade kan knappast undgå att komma nära varandra om inte båda är mycket noga med att hålla en professionell distans. Så var tydligen inte fallet eftersom Persson enligt uppgifter i Expressen till och med intervjuats i reporterns hem.
Denna närhet kan ha gjort Persson blind för vad det egentligen handlade om. Nu pratade han rakt ut om allt och alla på ett sätt man kan göra vid hemmets frukostbord eller med sina närmaste vänner eller medarbetare.
Men detta skulle sändas i tv. Politiska medarbetare kom därmed att utsättas för pinsamma och förklenande omdömen som knappast tillför politiken något. Talande är att Margot Wallström i en Ekointervju i lördags förklarade att hon var osäker på om Persson skulle ta heder och ära av henne eller ej och Perssons efterträdare på partiledarposten Mona Sahlin kunde ha fått en bättre upptakt till sitt uppdrag.
Men felet är också Sveriges televisions. Det var fel att locka Göran Persson att så till den grad släppa på spärrarna. Att hänvisa till att programsviten var "konsekvensneutral", att det är "så här Persson är" duger inte. Det är orättfärdigt att låta en person, även om han varit statsminister och även om han har för vana att tala oförblommerat om andra, förnedra sig själv och andra på det sätt som skett. Politik handlar om annat än skvaller och personangrepp men det är just det som fått dominera