Löntagarfonderna, som gav fackföreningarna andel i ägandet av näringslivet, var inte bara ett hot mot mångfald och ett spritt ägande. De visade också prov på en klassisk socialistisk tankevurpa: att fler skulle få inflytande genom att makten och kapitalet centraliseras till en enhet.
Den statliga pensionsutredningen redovisas i dag klockan fyra. En lösning där AP-fondernas antal krymper väntas då presenteras. I dag finns det fem fonder, som föreslås bli till antingen tre eller en jättestor fond. AP-fonderna, som inte gett förväntad avkastning och haft ofantligt höga förvaltningskostnader, behöver reformeras. Men frågan är om en centralisering är rätt väg att gå.
Det ligger i tiden att förespråka bantning av administrativa kostnader hos statliga verk och myndigheter. På olika håll har den offentliga förvaltningen under sommaren gjort bort sig, genom vidlyftig representation och dålig leverans. Det är onödigt att slösa, speciellt i kristider. Så när finansminister Anders Borg mässar ”Ordning och reda i statens finanser” känns det tryggt. En effektivisering av AP-fonderna låter därför inte så dumt.
Å ena sidan innebär färre fonder att det blir lättare att fatta och genomföra beslut i framtiden. Det säger sig självt att det enklare går att samordna färre enheter. Men handlar det här fallet verkligen om fler kockar – sämre soppa? Kanske är det mer relevant att tala om fler soppor – bättre restaurang.
För samtidigt som det blir lättare att styra en enhetlig fond åt ett håll, finns det en poäng i att sprida riskerna. Kommer ett enda mindre genomtänkt politiskt förslag kan det förstöra allt. Ett misstag skulle i ett sådant scenario drabba alla som omfattas av superfonden.
Av den anledningen ställer sig både LO och Svenskt Näringsliv tveksamma till en hopslagning av AP-fonderna. Professorn i nationalekonomi Assar Lindbeck har också påpekat att det kan bli alltför lockande att lägga sig i styrningen av en jättefond från politiskt håll. Centraliseras mycket kapital till en fond finns risk för maktmissbruk.
Det är inte svårt att tänka sig att olika lobbygrupper kommer att ropa efter insatser av fonden. Industrier kommer att kräva att räddas när det krisar. Och undra: varför gör politikerna inget, fastän de kan?
Makt och pengar korrumperar, och mer makt och pengar korrumperar mer. Det är nämligen naivt att tro att dagens politiker skulle ha lättare att hålla fingrarna i styr om de fick chansen. Med löntagarfonderna i backspegeln vore det bästa att avstyra centraliseringen av pensionssparandet. Om inte ett djävla skit, så är det åtminstone en dum idé.