En stund av hopp och förtröstan
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Han såg trött och sliten ut, nästan nedstämd. Seminariet skulle cirkla kring hans lilla skrift Hur man botar en fanatiker och han inledde själv med en presentation. Jag som hade hört honom tidigare i samma ämne tittade på denne åldrande man och undrade hur många gånger han hade avverkat just detta anförande. Funderade över om han tråkade ut sig själv med alla dessa vassa, humoristiska och välformulerade meningar. Vad tyckte han i djupet av sitt hjärta om det meningsfulla i att föreläsa för oss som satt där runt bordet och tittade så förväntansfullt mot honom? Han som själv hade gått i krig två gånger med sitt stridsvagnsförband, både 1967 0ch 1974. Han som var en så framstående medlem av den israeliska fredsrörelsen. En rörelse som fördömer aggres-sion men godtar våld i självförsvar och alltså inte hävdar att all form av våld är förkastlig.
Det israeliska anfallet in i Gaza kom oundvikligen att stå i centrum för diskussionerna. Dessbättre sysslade vi inte med frågan om skuld och ansvar. Det var i stället framtidsfrågorna som hamnade i fokus. Hur skulle det nu överhuvudtaget bli möjligt att återgå till en verklig fredsprocess? Alla var missmodiga.
Då hände något anmärkningsvärt. Plötsligt formulerade denne trötte israel med eftertanke och tyngd några meningar som öppnade en dörr mot ljuset. En öppning som för min del för första gången på två år skänkte mig en smula hopp om framtiden i Mellanöstern.
Amos Oz beskrev det som fullt tänkbart att många bosättningar på Västbanken skulle kunna utrymmas, samtidigt som vissa skulle kunna kvarstå i utbyte mot att israelerna överlämnade andra markområden till palestinierna. Han hävdade att båda sidor i djupet av sina hjärtan vet att de måste komma överens, att en tvåstatslösning måste nås och till och med att frågan om Jerusalem måste lösas.
Alla skulle visserligen gnissla tänder inför en lösning som ingen gillade, men man skulle till slut acceptera den. Oz pekade på att israeliska högerpolitiker tidigare hade kunnat sluta fredsöverenskommelser som vänsterpolitiker aldrig skulle ha kunnat uppnå. Visst, högerpolitikern riskerar att tappa egna väljare, men kan för att nå en fred räkna med stöd från alla mitten/vänsterpolitiker.
Jag lämnade seminariet med en strimma av hopp i själen. Strax därefter hörde jag på Ekot i radion att krafter i Israel nu vill bygga ytterligare sjuttiofem tusen nya bosättningar på Västbanken. Talade Amos Oz mot bättre vetande? Var han bara en trött gammal man som unnade sig själv och sina åhörare en stund av hopp och förtröstan?
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras