''En svart dag för Polen''
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
De två partier med rötterna i Solidaritet som vann valet i höstas kunde inte enas. Det populistiska Lag- och rättvisa (PiS) försökte då styra på egen hand medan den "högerliberala" Medborgarplattformen (PO) stannade i opposition. Men underlaget var för litet. Därför har regeringen nu breddats med två ytterkantspartier — det vänsterpopulistiska Självförsvar (Samoobrona) och det högerpopulistiska Polska familjeförbundet (LPR). "En svart dag för Polen", löd rubriken i landets ledande tidning Gazeta Wyborcza (också den med rötter i Solidaritet).
Det är lätt att förstå. Samoobronas ledare Andrzej Lepper har profilerat sig som motståndare till EU, privatiseringar och utländska investeringar samtidigt som han lovat kopiösa mängder pengar till olika offentliga utgifter. LPR står för ungefär samma grundattityd — plus antisemitism och homofobi. Inget av dem kan väntas bidra konstruktivt till den kamp mot korruptionen och för modernisering av ekonomin som PiS trots sina populistiska drag vill genomföra.
Spelar det någon roll att figurer av detta slag släpps in i finrummet i ett av det nya Europas viktigaste länder? Brittiska Economist argumenterar i veckans nummer för åsikten att det kanske inte gör så mycket. Polen har, trots politisk instabilitet, lyckats långt över förväntan med övergången från planekonomi till dynamisk marknadsekonomi. Också de f d kommunisterna, som numera går under namnet Demokratiska vänstern, har som regeringsparti följt samma huvudlinje som de partier som vuxit fram ur Solidaritet.
Problemet är att de två populistpartierna hela tiden stått vid sidan av detta breda samförstånd. Visst är det tänkbart att de oskadliggörs om de tvingas vara lojala med en regering som de själva tillhör.
Å andra sidan kan de vinna en falsk respektabilitet och dra till sig fler missnöjda väljare i kommande val. Det är ett farligt experiment som premiärminister Kazimierz Marcinkiewicz gett sig in på.