En tid av kväljande åsiktsförtryck
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Här ska man förstås hålla i minnet att det bara var en liten, men mycket högljudd, minoritet som färgade vår bild. De allra flesta vanliga människor var kritiska eller bara likgiltiga. En förklaring till att den marxistiska vänstern kom att dominera så till den grad var att många journalister och författare sympatiserade med någon organisation på den kanten. Hela det politiska fältet försköts åt vänster.
Musiken spelade en central roll. Och eftersom alla enligt den dominerande doktrinen var jämlika så betydde det också att alla kunde spela och sjunga lika bra. Och det gjorde man. Många har ännu i dag ljuva minnen av den tidens musik.
Kårhusockupationen i Stockholm 1968 blev ett uppmärksammat inslag. Jag var faktiskt där. Så småningom upptäckte man min diskreta anteckningsbok, varför jag omringades av upprörda ockupanter som krävde att få läsa och censurera det jag skulle skriva. Jag svarade att det då fanns två alternativ, antingen att de ockuperade min arbetsplats där jag avsåg att skriva min artikel, eller att de höll mig fången så att jag inte kunde skriva. Eftersom inget av alternativen verkade attraktivt släpptes jag efter viss diskussion och med några varningsord på vägen.
Yttrandefrihet var inte populärt i dessa grupper. Det fanns bara en åsikt som var den rätta, och de som hade fel måste anpassa sig eller hålla tyst. Pinsamt nog fanns det många olika grupper som oftast hade olika uppfattning om vad som var den rätta åsikten. Kampen var hård mellan dem.
Vietnamfrågan var det som satte i gång det hela. Många blev politiskt engagerade för första gången i sitt liv. "USA ut ur Vietnam!" var en paroll som många kunde ställa upp på. Och sedan följde resten mer eller mindre automatiskt: Man solidariserade sig med Nordvietnam och kommunismen. Allt var USA:s fel och världen delades upp i svart och vitt.
Själv försökte jag argumentera för att det var fel av USA att gå in i Vietnam men att jag aldrig kunde solidarisera mig med den kommunistiska diktaturen i Nordvietnam. Detta var en ståndpunkt som gjorde att jag hamnade i gräl med alla i min närmaste vänkrets. Antingen utmålades jag som USA:s lakej och lurad av etablissemanget eller också var jag en kommunistdjävel. Alla fester förstördes och min vänkrets krympte betänkligt. Det var en hemsk tid.
Mycket av engagemanget bottnade i en känsla av att västvärlden hade tagit för sig av den övriga världens resurser och bar ansvaret för underutvecklingen i den fattiga delen av världen. Tyvärr spårade detta ofta ur i en okritisk beundran för kommunistiska diktaturer, inte minst den i Kina.
Nu mer än 30 år senare har de flesta av de kända aktivisterna bytt åsikt ganska rejält. Många har blivit trygga socialdemokrater, andra har gått betydligt längre ut åt höger. Somliga är i dag stolta över sin ungdoms engagemang, andra skäms för att de lät sig dras med. Men det är svårt att begripa att några kan hävda att de inte visste, t ex hur det stod till i Kina eller hur de ledande i Nordvietnam hanterade sitt samhälle, eller hur Pol Pot mördade sina landsmän i Kambodja.
Vilka var det då som bar upp det revolutionära årtiondet? Aktivisterna ansåg att det var fint att tillhöra arbetarklassen och försökte ofta få det till att de hade sådan bakgrund. Själv upplevde jag många fester där man tävlade om vem som hade den mest proletära uppväxten. Sanningen var att de allra flesta kom från gedigen medelklass och uppenbarligen kände ett behov av att förneka det för att visa sin solidaritet med de fattiga och förtryckta. De riktiga arbetarna var mycket sällan imponerade.
Det är bra att SVT återupplivar debatten om detta konstiga årtionde. Förhoppningsvis kan det leda till att ytterligare en generation vaccineras mot åsiktsförtryck och intolerans.